STOUHHULEH den 30 Dee. Under titeln Den militära sjukvården Frankrike och Förenta Staterna innehåller Revue des. Deux Mondes i sitt senast utkomna häfte en uppsats, som af flera orsaker är egnad att aådraga sig en betydande uppmärksamhet. Den utgör en redogörelse för de resultater, som tre af de senaste stora krigen gitvit i afseende på den vigtiga frågan om armeernas helsovård i fält. Till grund för denna redogörelse ligga tre särskilta berättelser, af hvilka de båda första ha till författare franske öfverläkaren J. Chenu och skildra det sanitära tillståndet inom franska armen under fälttågen på Krim och i Italien, medan den tredje är en a Charles Stille författad historia om Förenta Staternas berömda Sanitary Commission och dess verksamhet under det stora borgerliga kriget. Hvad som först öfverraskar, när man kastar blicken på artikelns underskrift, är, att de der utsatta författarenamnet ej tillhör någor af Frankrikes medicinska eller ståtistisks berömdheter, utan en af dess första litterärs storheter — Edouard Laboulaye. Man är visserligen van att se författaren till Paris er Amerique, röra sig på många fält, från ju. ridiken och historien till den politiska romanen och folksagan, men man hade näppeliger väntat att finna hans namn i samband med mortalitetssiffror, ambulanser och soldatrationer. Deana öfverraskning har han sjelf förutsett, och han yttrar derför i slutorden af sir artikel: Måhända skall det väcka förvåning, att jag, som hvarken är armeintendent elle fältläkare, tillåter mig att skrifva i en fråga som det hittills varit de profana förbjudet att beröra; men det är just emedan jag hvarken är läkare eller armeintendent som jag kan fullkomligt fritt och öppet uttala mig. Jag gör mig ej till anhängare af någor särskilt sak, hur rättvis hon än må vara; jag lemnar å sido läkarnas yrkanden, huru grundade de än synas mig. Det är i soldatens namn jag talar. Det är han, som är det ständiga offret; det är hans rättigheter jag försvarar. Och en kraftig, ej blott en vältalig, försvarare bar soldaten här i sanning fått! Med stöd af siffror och uppgifter, hvars trovärdighet ej det ringaste kan dragas i tvifvel, visar Laboulaye, hur illa Frankrike ännu sörjer för sina sårade eller sjuka krigare. De, som följde krigshändelserna under åren 54 och 55, draga sig säkerligen ännu till minnes, huru fördela tigt ställningen inom den franska armen och organisationen af sjukvården der skildrades i jemförelse med den engelska. Nåväl, författaren visar här med tydliga siffror, att om tillståndet inom det engelska lägret i början var sorgligt, det inom det franska stod ännu mycket sämre