SYLVIA. Novell af Arthur Stabl. (Öfvers. från tyskan.) Lo hade af Sylvia blifvit förberedd, såvida detta var möjligt till följd af hennes fullkomliga obekantskap med verlden och dess förhållanden, hon visste att hon i kapellet skulle få se sin blifvande man och att detta komme -att medföra en fullständig förändring i hennes yttre ställning. Men det första var för henne alldeles oklart och det andra sedan? Hon hade aldrig vetat hvad umbäranden velat säga och undrade örver de andras glädje. Korteligen, när aftonen kom öfverfölls flickan af en feberaktig räddsla, först för grafkapellet och sedan för sin tillkommande man, och hon förilarade, att ingenting i verlden skulle kunna förmå henne att gå till kapellet, såvida ej Sylvia följde med. Sylvia bad Lo i sin mest öfvertalande ton att hon skulle vara förståndig, men det var omöjligt att lugna henne. Han skall mottaga bruden af er hand, hette det i brefvet. Skulle det bokstafligen uppfyllas? Hvarför vill du det icke, hvarför vill du det icke? snyftade Lo, som strax hon kom med sitt förtroliga du trängt sig in i Sylvias hjerta. Stygga barn!, mumlade den stackars Sylvia. Hvad skulle hon göra? Hon måste iotva henne att följa med, men blott med det attryckliga vilkor, att Lo skulle i kapellet ritta sig helt och hållet efter bennes anordgiogar. Tacksam lofvade hon allt, och när ———— ) Se 4. B, pir 299—295, 299—301,