ÅTTONDE KAPITLET. Siegwart von Felseck. På södra sluttningen af schlesiska bergskedjan låg på ett brant klipputsprång ett gammalt kastell på det ställe der vägen ledde ned till dalen, som ännu genom fästningsartade murar och tomma vattengrafvar var skild från verlden derutanför. Sedt nedifrån trodde man att det var en ruin, men kom man skogsvägen uppföre fann man af några fönster, som ännu hade rutor i, att det var bebodt. Detta kastell hade under nära ett halft ärtusen tillhört en af de äldsta adliga slägter i landet och gjorde så ännu, men den siste egaren bade icke ärft mer än en obefläckad vapensköld och några stenhopar. I spillror låg vindbryggan, nu ersatt med en trädstam, i ruiner lågo hörntornen, praktsalarne, ingångsportalen, en maskstungen trädörr stängde med möda ingången, en gammal utsvulten hund, som knappast förmådde resa sig upp, låg bredvid stenlejonen, som såga förfärliga ut, men saknade svans och tassar. Riddaresalen, som förr i tiden uppbars af pelare, kunde blott genom stöttning medelst grofva trädstammar räddas från att sammanstörta, och begagnades till ett slags kök, fastän den mat, som här lagades vid elden i den stora spiseln, icke föreföll vara lucullisk, ty den bestod af potates kokt i en lerkruka, som muntert puttrade. Trappan,som ledde till öfre våningen, kunde ej mer begagnas, några trappsteg hade ramlat ned och ledstången var borta, man hade i stället apterat en trätrappa, mycket lik en stege, på hvilken kastellets tre invånare genom lång öfning ganska skickligt gingo upp och ned. Först på morgonoch aftonpromenaderna sågs Siegwart riddare af Felseck, slottsherrn, med sträng militärisk hållning komma gå