Dbogiuva 518 Lill noerzegowina. EEE NRA BLANDADE ÄMNEN. Presidenten Grant i metodistskolan. En engelsk prest berättar i Guardian om en amerikansk skolfest, der Förenta Staternas president måste utstå ett verkligt martyrskap. Det var ett jubileum, som skulle firas af den metodistbiskopliga kyrkans söndagsskola, och skolrådet hade aftrugat presidenten Grant, som tillhör denna kyrka, löfte om att bivista denna fest. På scenen till den teaterlika byggnaden sutto omkring 1100 söndagsskolflickor i hvita kläder, många af dem fullvuxna flickor, pratande och viftande med sina solfjädrar. Då presidenten trädde in med sin fru och flera vänner, tog han, helsad af ändlösa handklappningar, plats i en loge, der han hoppades att i lugn och ro få öfvervara festligheterna, som hufvudsakligen utgjordes af musikprestationer. Men ödet, skolrådet och den amerikanska svagheten för hjeltedyrkan hade annorlunda beslutat. På programmets andra afdelning prunkade den berömda Händelska chören: Se, hjelten och segraren kommer, och denne skulle nu illustreras af den närvarande hjelten i egen person. Några ledamöter af skolrådet grepo presidenten, trots all hans motsträfvighet och förde honom ur hans loge ned på scenen, der han måste ställa sig bakom en kuliss, till dess man kom till versen: Se den gudalike yngling nalkas! Vid dessa ord måste han ställa sina steg till en midt i gcenens förgrund framstäld låndstol, der han, med ansigtet vändt åt salongen och med en väldig blomqvast i högra hande , slog sig nedien cydligen mycket nedtryckt stämning. Efter sångens slut ropade folket, att han skulle hålla ett tal. Presidenten Grant är en klok karl, och man vet att han så sällan som möjligt talar offentligt och att han äfven talar så kort som möjligt. Man skrek emellertid så länge att han måste gifva efter. Då han talade något sakta, hördes från salen ropet: högre!. hvilket presidenten klokt nog tog för ett tecken att aftryta sitt tal och sätta sig ned. Men dermed var likväl icke hans tålamodsprof slutadt; han måste tvertom marschera fram och tillbaka öfver scenen för att visa sig för skolflickorna. För de hvitklädda unga damerna var denna frestelse för stark; de rusade nu upp från sina stolar och störtade sig öfver honom för att kyssa den gudalike ynglingens, som dock redan närmar sig femtiotalet. an kysste hvar helst man kunde komma åt: öron, ögon, näsa mun, skägg voro utsatta för de röda läpparnes angrepp. De nästan slukade honom, och en lårg stund kunde man icke se något annat af honom än det mörka håret, som stack upp ur en hvirfvel af hvitt muslin. (Presidenten är nemligen liten till växten). Anblicken var så löjlig att hela massan af åskådare brast ut I skratt; men den arme presidenten uppbjöd nu alla sina krafter för att simma ut ur denna hvirfvel, och sedan detta lyckats honom, begaf han sig hufvudstupa hem. Det lär väl allt dröja innan han pdare låter beveka sig att öfvervara någon skolest. — En österrikisk barons äfventyr. I Galesburg Press lästes nyligen följande enligt tidningens uppgift fullt sanningsenliga berättelse: För några dagar sedan emottog härvarande postmästare, öfverste Carr, ett tungt, försegladt dokument, poststämpeln Wien, adressen Hr Carl von Vechter, Galesburg, Iilinois, Nordamerikas förenta stater. Af det vapenprydda sigillet och brefvets officiella utseende slutande till dess vigtiga innehåll, afsände öfverste Carr genast en vaktmästare att uppsöka hr von Vechter. Först efter flera fruktlösa efterspaningar erhölls underrättelse, att en person med detta namn arbetade vid nya hotellbyggnaden, der man också slutligen påträffade Vechter, sysselsatt att bära murbruk uppför en stege. Efter emottagandet och läsningen af brefvet blef muraren utom sig af glädje, kastade murtråget ifrån sig och omfamnade brefbäraren. Brefvet innehöll en vexel på 7000 f, betalbar hos nationalbanken i Chicago, och han ville i glädjen skänka brefbäraren 500 , hvilket dock denne afböjde. Denna morgon gjorde hr von Vechter, i sällskap med kapten H., ett besök på vår byrå. Ingen gkulle i den modernt klädde, ståtlige mannen kunnat igenkänna f. d. murarehandtlangaren. Han meddelade oss oförbehållsamt sin lefnadshistoria. År 1857 ingick hr von Vechter vid nitton års ålder som löjtnant i österrikiska armån, der han gradvis avancerade tills han 1860 erhöll rang af major. Samma år i September månad blef han svårt förolämpad af öfversten vid regementet. Stolt och högsinnad blef en duell följden. De möttes — pistoler på tio stegs afstånd — och öfversten föll. Med stor svårighet undkom Vechter till England. Derifrån afreste han till Amerika och ankom till Chicago just som underrättelsen om Fort Sumters fall genomilade landet. Nästan utan medel till sitt uppehälle lät han värfva sig vid regementet Illinois och blef svårt sårad i striden vid Pittsburg. Utmönstrad erhöll han åtskilligt arbete, och kunde med knapp nöd uppehålla gig. Han vågade ej skrifva till sina anhöriga af fruktan för. att de österrikiska myndigheterna gkulle upptäcka hans vistelseort, och befann sig slutligen som murarebiträde vid hotellbyggnadeni Galesburg. . Det bref han fick emottaga medförde fullkomlig pardon med kejsarens egen namnteckning. Öfversten hade endast blifvit svårt sårad, och efter sitt tillfrisknande erkänt att ham ensam var orsak till duellen. Genom en farbrors död ärfver v. Vechter ett stort gods och titeln af baron. Före sin afresa härifrån till Chicago, hvarifrån han vidare begifver sig till Newyork och sedan till Europa, bar han gifvit rika skänker åt dem gom här visat honom välvilja, och vi erfara slutligen att efter baronens återkomst till Wien torde ett giftermål inom den högre societeten der komma . att vänta honom.