) Sällsamma qvinna! sade Schöning leende Hvad är det för nöje att gå här och pro I menera i stormen; de första regndropparn börja ju redan falla. Låtom oss gå in oci Igå du snart till hvila, Sylvia; det förekom: mer mig som du hade plågor. Till hvila, käre Kurt! Hur skulle jag kunna sofva denna natt! När kommer liktåget hit? Enligt min beräkning vid midnatt. Mer du bör undvika att bli upprörd. Hvartil skulle det tjena? Den stackars gumman var ju öfvermätt på lifvet; hon hade ingen lifliIgare längtan än att få göra den sista färden; vi böra ej beklaga henne., De hade åter gått ut öfver trädgårdssalongens tröskel. Det känns så trångt kring mitt hjerta, liksom om någon fara hotade mig,, svarade den unga makan, som plötsligt brast i tårar a lade begge sina armar kring sin mans hals. Baron Schöning kysste henne lätt på pannan, : Lugna dig, Sylvia! Hans ton antydde ej någon otålighet, den var lugn för att kunna ingifva lugn. Hon lät armarne falla, liksom om hon blygts. Ämnar du låta göra rum i ordning åt grefve Max, min Sylvia? En likblekhet lägrade sig plötsligt. öfver den unga qvinnans panna. Max? sade hon med en röst, som förrådde den djupaste öfverraskning och rörelse. Grefve Max kommer att åtfölja liktåget it. . Och hvem mer är han då? Såävidt jag vet, blott tjenstfolket. De bo ler borta i sidobyggnaden och bege sig tillaka i morgon. Grefve Max deremot torde äl stanna här några veckor, ty han har på ermission kommit till residensstaden. Jag går