det han lätt lade sin arm kring hennes lif. Hon vände sitt hufvud mot honom och plötsligt blefvo hennes nyss så blomstrande kinder alldeles bleka. Hvad? Tårar i dina ögon ? sade förskräckt hennes man, i det han tog bort sin arm. Åh, det är ingenting... alldeles ingenting, det är ovädret, den svala luften...x Dölj ingenting för mig, Sylvia. Hon dolde ingenting för honom, hon visste icke sjelf hvad som kommit åt hennes hjerta. Äro barnen inne? frågade baron Schöning. De sofva redan, Kurt. Skola vi gå in, Sylvia? Hon stödde sig på hans arm och de gingo in i matsalen. Ett präktigt upplyst bord intog midten af rummet, två tjenare stodo färdiga att passa upp och satte fram stolar. De sutto midt emot hvarandra. Så länge tjenarne voro inne talade de helt litet, men mycket förbindligt med hvarandra, allt skedde i den finaste form, allt i deras omgifning andades rikedom, smak, nobless. Först när de voro allena riktade baron Schöning sina ögon skarpt forskande på sin maka; Du må väl icke vara sjuk, Sylvia, hoppas ag. Nej, Kurt. Dina kinder glöda och du har knappt rört vid ditt glas med läpparnen, sade han tavkfull. Låtom oss ännu en gång gå ut på ter:assen, Kurt. år du ej rädd för ovädret? frågade han örvånad. Det regnar inte mer, stormen skall göra nig godt,, svarade den unga qvinnan. Baron Kurt reste sig upp. De gingo fram ch tillbaka, åskan rullade, stormen piskadelc rädens qvistar. Sylvias hvita klädning flad-1 rade för vinden, hon andades djupt och kände v ig vederqvitkt. 1