I skaror rörde sig de från Kairo redan ankomna gästerna på gatan; i hopar trängdes de utanför hotel Auric, nästan utan undantag insvepta i sina shawlar !och brungla koffiehs, ty en aldrig så äkta beduin ir öfverflyglad i vildt utseomde af första bästa wienare eller berlinare, som kommer till Egypten. Vi erhöllo anvisning på en af de dahabieher, som lagt sig omedelbart framför arablägret vid sjöns strand. Vi gingo öfver Sötvattens-kanalens bro och bedöfvade af pipandet och trummandet, som under festen icke en sekund upphörde förr än på morgonen, fingo vi reda på vår kapten, Reis Tahib, som, jemte de öfriga cheferna på Nilbåtarne, stodo under inqvarteringskommissionens kommando. Reis Tahib, ett mohransigte, mottog oss med ett Merhaba och förde-oss in i den vackra salongen, som hade två blå sidendivaner med blå sidenförhängen. Bakom den fanns ett sofrum och bakom detta -ytieriigare en sofsalong med två bäddar, speglar och comfort. Snyggt och vackert var alltsammans, men i himlens namn, om vi här skulle bli fyra, såsom man förespeglat oss! Allt var så fint hos Reis Tahib, men utrymmet var ej större än i ett rymligt klädskåp, och rörde man sig än aldrigså försigtigt, så stötte man dock mot öfverallt med hufvud och armbågar. Verkligen kommo också två främlingar farande i båt till oss, men de afstodo från 1ogiet och foro vidare. Uttröttad lade jag mig å en divan ofvan på salongstaket, under det eis Tahib serverade kaffe. Jag vågar mitt hufvad mot en orange — ropade jag — på att på nästa Nilbåt bor en berlinare eller en wienare, kanske min skomakare, min skräddare eller min hotellvärd!, Kissel skrattade. När jag lyfte upp hufvudet såg jag på taket i nästa båt, på tre stegs afstånd trån mig, dr Friedrichs, tjensteman vid museet i Berlin. Jag kunde just tro det! Och hade jag stått vid den hemligt hetsfallaste af alla Nilkällor, skulle jag bestämdt träff:t på en tysk der. Min 10 stördes af-ett vombardement på