STOCKHOLM den 16 Dec. Det synes teckna sig till, att Norge inom en ej aflägsen framtid skall komma att taga ett välbehöfligt och ej obetydligt steg på reigionsfrihetens bana genom en än ring af srundlagens 92, hvilken åt statskyrkans pekännare förbehåller alla statens embeten — 0 ändring i samma syfte som det till grunds agsenlig behandling å nästa riksdag hvilande örslag till ändring af 28 regeringsformen. itminstone fyra gånger har stortinget redan aft att behandla förslag rörande någon rubbing af det i grundlagens 92 upprättade rärn och beskärm för den statskyrkliga exlusiviteten, Förslagen ha fallit, men under ästa stortingsperiod kan representationen ej äppa undan en förnyad Ppröfning af samma illiga kraf. Att frågan skulle under de sita tio åren hatva skridit tillbaka i stället ör framåt, såsom man velat sluta af en obe. ydlig skilnad i röstetalen för och emot vid le särskilda tillfällen, då hon under nämnda ids förlopp, förevarit till afgörande — 1859860 röstade t. ex. blott 44 emot, men 1868.869 steg antalet nej till 51 — synes oss vara tt förhastadt antagande: alldeles tillfälliga. inledningar torde erbjuda tillräcklig förklaing af så ringa skiljaktigheter. Tvärtom vill let vara klart, att pressen genom sin, hittills kenbart. ofruktbara, sträfvan att förfäkta eligionsfrihetens sak, nu dock omsider komnit derhän, att den vunnit ea bundsförvandt, om rustar sig att inträda på stridsplatsen. Visserligen kan det ej betviflas, att pressen fven förut i denna sak talat i en ej obetydig minoritets namn, men denna minoritet har farit skäligen overksam; hvaremot nu en mera ;ktiv rörelse inom den allmänna meningen ill förmån för vidgad religionsfrihet re om fara på väg att utbilda sig. detta hänseende äro de så kallade meighetsmöten, som en tid bortåt pågått i Kritiania för öfverläggning om ändring af grundogens 92, rätt intressanta. Hvilken ståndpunkt fertalet af de till dessa möten talrikt örsamlade intager till-den ifrågasatta refornen, kan man visserligen ej med visshet kän13, då ej några resolutioner fattats och då lott några få talare uppträdt och utvecklat wrgumenterna för eller emot. Ännu mindre ir man sålunda berättigad att säga, att bland nängden en korapakt opinion redan skulle stå färdig att nästa gång stödja reformens vänner i stortinget och pressen genom att itöfva en stork påtryckning på motståndarie. Men glädjande tecken visa sig, som agdt, att något sådant i stillhet förberedes och snåningom växer fram, Dels är det relan icke utan sin betydelse, att man i det r.esterliga lägret ej: ställer sig på förhand uajordt fiendtlig mot reformen, eller enligt välbekant metod skrifver den pa räkningen af tidens ondska, sättande den i litanian och utpekande den till föremål för alla rätttrognes besvärjelser. Tvärtom har man å de vämnda mötena, som utgått — om vi ej belraga oss — från ett presterligt initiativ och som af prester dirigerats, fått höra prester, ust från synpunkten af kyrkans intresse, häfvandet af det statskyrkans använgare genom grundlagen tillförsäkrade mowopol på statsembetena. Dels har också en srundlig debatt, som icke förts under det rriterande, medvetandet af att en omröstnin ch ett afgörande strax efter förestå — i avilket fall, som bekant, i stora artifrågor reumentationen från ömse sidor ofta är blott pilda vältalighetsprof — ej kunnat undgå att, fenom styrkan i de skäl som anförts för och en uppenbarasvagheten hos dem som åberopats emot reformen, om ej göra ett ögonblickligen mycket starkt intryck, dock för alla, som )j utan behof af skäl redan fattat sitt arti, Xringa frågan under en belysning, hvari denna af den enklaste billighet fordrade reform skall mer och mer framstå i sin rätta dager. Vidare är man säkerligen berättigad att intaga, att det lifliga intresse, som på serare tiden visat sig för.en ombildning af kyrkoförfattningen, hvarigenom kyrkan finge en särskild representation och i det hela en riare, af statens reglementen mindre beronde ställning, skall medverka till att stämna sinnena för den ifrågavarande reformen. På ett af menighetsmötena meddelade professor Aschehoug, efter anmodan, en utredling af statens och kyrkans förhållande till varandra i det hela, enligt nu gällande kontitutionella bestämmelser. Han betonade tt den lagstiftande makten ej kän till en tyrkorepresentation lemna ifrån sig sin beogenhet att organisera kyrkan, så länge betämda företrädesrättigheter t. ex. kompeens till embeten, äro förbundna med statsyrklig bekännelse. Dem som önska en särkild kyrklig representation lade han derför tarkt på hjertat, att det första, Oundgängigt nödvändiga vilkoret derför vore upphäfande af grundlagens bestämmelse, i I 92, mm embetsmännen: dermed vore sakenväl! cke vunnen, men första steget taget, hvaröratan man ej skulle komma en tum framåt. På ett af de nämnda mötena önskade en alare, att bestyrelsen ville åvägabringa en fversigt öfver Tagstiftningen i ämnet i öfiga stater. Denna anmodan kunde visserigen ej efterkommas; men nästföljande möes dirigent hade emellertid den tillfredsstälelsen att kunna hänvisa till en i Aftenblalet meddelad utredning häraf. Artikelförattaren i nämnda tidning kommer till det esultat, att något motstycke till den exkluivitet, som gäller i Norge, ej finnes nåorstädes i hela det civiliserade Europa, att Norge är den enda af dess stater, i hvilken n bestämd konfession är vilkor för tillträde ill alla statsembeten. I Danmark kan, enigt 1849 års grundlag, ingen på grund af rosbekännelse lida något intrång i borgeriga och politiska rättigheter. I Tyskland jade redan 1815 års förbundsakt stadgat, tt de olika kristna trosbekännelserna skulle ara borgerligt och politiskt likastälda, hvaremte löfte gafs om åtgärder till förbättrande f mosaiske trosbekännares borgerliga ställ ing. Sedermera hade preussiska förf. af 851, Wirtembergska dekretet af 1861 förlarat alla medborgerliga rättigheter oberoende f trosbekännelsen, o.s.v. Numera har genom örbundslagen af 3 Juli d. å. stadgats, att inom ela nordtyska förbundets område alla ännu estående, på afvikande religiös bekännelse eroende, inskränkningar i borgerliga och tatsborgerliga rättigheter upphfvass isynerhet skall kompetens till kommunalrepreentation, att väljas till depaterad, samt till ffentliga embeten vara oberoende af reliionsbekännelsen. I hela österrikiska monarien har grundlagen af den 21 December 1867 fört den fullständigaste religionsfrihet; utryckligen säges sålunda att borgerliga och olitiska rättigheter äro oberoende af reliionsbekännelsen. Af sydtyska staterna är et ännu endast Baiern, som ej erkänt fulltändig religionsfrihet: dock äro grekiskoch omersk-katolska, lutherska och reformerta ekännelserna lika berättigade. I Schweiz r visserligen fri religionsöfning garanterad enom 1848 års föl bundsförfattning, men för