.Jtemugen tydligt, att de fraser om orubbi gammaldags heder och redbarhet, som ha för till torgs, till väsentlig del äro munväde JEn person, som han anser för lycksökai loch med hvilken han till följd häraf ick S1 vill ha någonting att göra, mottager han me jnöje i sitt hus, så snart han hört honom njett tal göra ett häftigt utfall, som kammar I herren inbillar sig vara riktadt mot en ho Inom misshaglig person, ehuru det är mc I honom sjelf, som udden är vänd, hvilke I hvarenda menniska märker utom han sjel Det af hans son begångna brottet att för falska fadrens namn på en vexel förkrossa hans stolta själ, och han vill icke lägga tv .) strån i kors, för att rädda den skyldige, son f skoningslöst bör vidkännas följderna af si 3 I förseelse; han besluter sig också -— trots si omgifnings häpenhet — för att i samman -) hang härmed taga ett stort steg: han skrif ver en ansökning om afsked från — kammar. herrevärdigheten! Men när, utan hans ege i medverkan, den falska vexeln till följd a I misstag blir till honom återstäld, bryr har sig allsicke mera om sonens brott, som unde: tiden blifvit temligen allmänt kändt, går til Joch med i kompani med honom för bedrifI vande af köpmansaffärer, ja, rifver äfver I slutligen, till allas fröjd och hugnad, sönde ansökningen -om afsked från kammarherreTtiteln. Hr N. W. Almlöfs ädla figur och I hållning ger åt denna personlighet långt mera nobless, än den hos författaren har, och bidrager derigenom i sjelfva verket något latt mildra det tröstlösa intryck pjesen gör. Alldeles detsamma gäller om hr Elmlunds utförande af.doktor Fjeldbos parti. Representanten för den yngre sansade embetsmannaklassen är i sanning icke af författaren ställd i en alltför smickrande dager. Doktorns blöta, färglösa, omanliga väsen höjes emellertid icke obetydligt upp genom den käcka och friska hållning, som hr Elmlund aldrig kan bortlägga. Elegansen i drägt och hållning går nästan väl långt. Det är måhända möjligt, ehurn föga troligt, att bland norska öfverrättssakförare skulle kunna finnas en slusk sådan somshr Fredrikssons Stensgård, men ännu mindre troligt är, att man bland norska braksläkare skulle kunna uppsöka en sådan komplett dandy som br Elmlonds Fjeldbo. Daniel Hejre, den gamle ruinerade frispråkaren, ortens kringvandrande cronique scandaleuse, återgifves med det mest fulländade mästerskap af hr Knut Almlöf, som här åter skapat en ny kostlig typ. Maskering, kostym, hållning, gester, tal och skratt, allt står väl tillsammans och är konseqvent genomfördt, i allt är han förträfflig. Han låter minsann ictet enda korn af komik, ingen pikant vändning eller smårolighet falla, obegagnad ned. Hr Dahlqvist utför boktryckaren Aslaksen med en sanning, men tillika med en moderation, som gör denna eljest icke betydande roll till en konstnärlig prestation af verkligt värde. Figuren blir derigenom effektfull; utan att göra ett vidrigt intryck, hvilket så lätt kunonat bli fallet, om konstnären bredt på eller öfverdrifvit. Särskildt erkännande förtjenar det, att man mera skymtar och anar Aslaksens permanenta rus, än ser bjert framträdande verkningar deraf. Storthingsbonden Anders Lundestad (det senare namnet efter gården der han bor) spelas af hr Broman. Gaardbruger,, hvilket är den officielt och skriftligen begsgnade benämninvgen på norsk hemmansegande bonde, i motsats mot Husmand, har man öfversatt med landtbrukare, hvilket efter vårt språkbruk häntyder på en mindre possessionat, i bildning och lefnadsvanor hörande till medelklassen. Förmodligen har detta i någon mån medverkat till en . modifierad uppfattning af rollen. Vi kunna icke obetingadt instämma i det. bifall, som vi hört många egna hr Broman för hans spel. Han är alltför litet norsk bonde; han affischerar också alltför mycket knipslugheten genom småleenden, blinkningar med ögonen och roterande rörelser med fingrarne. Lundestad skall vara allvarlig, -Jemn och stö; såsom det heter på norska; han skall yttra sig med den största trovärdighet; det listiga och ironiska skall endast någon gång framskymta, så att man har en aning, en misstanke derom. Proprietär Monsen, den skrytsamma och vinglande parvenyen, återgifves ganska talavgfullt af hr Nyfors, som endast behöfver något moderera munvigheten och gestikulationens liftighet. Såsom sonen Bastian är hr Hartman förträfflig i maskering och hållning. Fru Hvasser spelar Selma, kammarherrens sondotter, och utför den scen, der hon plötsligen bryter löst och gifver sitt hjerta luft öfver de förqvacklade : förhållanden, hvari hon dväljes, på ett sådant sätt, att man blir äpnu mera böjd att beklaga, att debna figur i sjelfva verket icke hör med till kompositionen, och att den, liksom den nyssnämnda scenen, endast väcker en undran och nyfikenhet, som icke tillfredsställes. Ganska ka-!rakteristiskt är det, att denna Selma, som för ett ögonblick kastar en liten ljusglimt in i stycket, icke är norska till börden, utan, född af svenska föräldrar. Madam Rundholmen spelas af fru Almlöf, som deri förstår att inlägga ett lagom, hvarigenom figuren icke blir grotesk och vidrig. Do öfriga rollerna äro så obetydliga, att om dem intet är att säga. Ensemblen af utförandet är, såsom vi relan antydt, förträffligt. Skada, att allt detta sorgfälliga studium icke är nedlagdt på ett stycke af mera varaktigt dramatiskt värdet Rättegångsoch Pollssaker.