TEATER. EB. Dramatiska teatern: De ungas förbund; lustspel i 5 akter af Henrik Ibsen. ; HH. Den hufvudinvändning, som ovillkorligen gör, sig gällande mot Ibsens nya stycke är, att det, trots all talang, qvickhet, ja genialitet i detaljer, är en komedi utan komik. Hufvudfiguren är så långt ifrån att vara komisk, att han, om det fullkomligt motsägande i hans väsen kunde med full konseqvens och såsom någonting sannt och påtagligt framställas, snarast skulle framkalla ett slags patologiskt intresse, en medlidsam undran, huru det kan vara stäldti dens hjerna, som på en gång uppenbarar så mycken tankeskärpa och en så ömklig enfald, så många ansatser till frisk entusiasm och en så jordkrypande lumpenhet. Och till ersättning för den bristande komiken får man icke något drag af skönhet; ingen enda af bifigurerna är verkligt tilltalande; alltsammans är erbarmligen filiströst. Detta är nu de lokala förhållandena, för att tala med Aslaksen, hvilka författaren vill teckna med natursanning; det är den s. k. Bygdepolitiken, som han vill gissla; men dagspolemiken häremot, äfven om deri skulle finnas mycken sanning och öfverdrifterna icke vore alltför uppenbara, hörer icke hemma på konstens område; den bör på annat håll utkämpas. Den koleriska pessimismen kan hos skalden ha ett subjektivt berättigande; men verldsförbättrande blir den näppeligen. Vi öfvergå till de särskilda rollerna och deras återgifvande. ; Öfverrättssakföraren Stensgårds roll spela: af hr Fredriksson. När vi först erforo, att hr Fredriksson fått denna uppgift sig förelagd, beklagade vi detta, emedan vi trodde, att rollen icke öfverensstämmer med hr Fredrikssons artistiska skaplynne och att den i och genom honom visserligen kunde bli något i och för sig rätt intressant, men icke det, som ur sjelfva stycket framgår såsom författarens intention. Den vår förmodan har vunnit fullständig bekräftelse. Stensgård skall, åtminstone i de första akterna, förete en viss frisk naivitet; han skall tro på sin kraft och sin kallelse och. hans hänförelse skall åtminstone för ögonblicket vara uppriktig, hans vältalighet bära en viss naturlighetens prägel, ty endast derigenom kan man i någon mån förklara, att han rycker folket med sig och till och med kraftigt imponerar på dem, som till honom stå i ett fiendtligt eller skeptiskt förhållande... Han skall vara fullkomligt dupe af sig sjelf och det ;ärj först mpt slutet, då ban på alla håll förlorat spelet, söm han kömmer un