UC. H. Nordenfelt. SEVPNOREEERSERSKKONReR Tidningsöfversigt. Göteborgsposten anställer i en längre artikel åtskilliga betraktelser öfver De Nyliberalas manifest. Tidningen visar först med några ord, att den af andra kammarens talman vid senaste riksdagsafslutning uttalade äåsigt, att uppkomsten af partier alltid skulle antyda en missriktning inom det politiska lifvet, röjer en något föråldrad åsigt. Skiljaktiga meningar om de grunder, på hvilka samhället hvilar och om medlen för dess utveckling måste alltid finnas. Under striden dem emellan kan den enskilde icke längre förblifva i en isolerad ställning, såvida hans röst vid frågornas afgörande skall ega någon vigt. Derefter uttalar tidningen sina tankar om den gemensamhet i uppfattning af de väsentliga vilkoren för samhällets utveckling, som måste förefinnas för att benämningen parti skall vara tillämpligt på ett antal politiskt samverkande män, samt ifrågasätter i hvad mån dessa fordringar uppfyllas af de vid riksdagen förhandenvarande fraktioner, som benämnas den ena landtmannapartiet, den andra intelligenspartiet. Tidningen anser, att det icke är rättvist om man, för att framställa det förra, använder endast svarta färger; men anmärker emot landt-: mannapartiet, att man hos detsamma återfinner samma underskattande af lifvets ideella makter, hvilket utgör ett karakteristiskt drag för landtmannapartierna i alla länder, och att insigten om den framstående plats jordbruket intager bland våra näringar hos artiet gått till sådan ytterlighet, att det åt andets öfriga näringar knappast vill tillmäta någon betydelse. Tillika anmärkes att den vigtiga frågan om nationalförsvaret hos landtmännen . påträffat icke svenska folkets representanter, icke ensamt förkämpar för en hårdt beskattad jordbruksnäring, utan partiske målsmän för ett mäktigt rustoch rotehållareintresse. Det s. k. intelligenspartiet anser G. P. ha erhållit ett för framgån: gen af dess sträfvanden mindre lyckligt namn, enär detta namn är allt annat än anspråkslöst, hvarförutan de praktiska männen dervid gerna vilja fästa begreppet af opraktiskhet (?). Artikelförfattaren kommer härefter till de Nyliberala, hvilka, säger han, äro så längt ifrån att underskatta idens betydelse, att fara endast är, det de af lust att dväljas i dess rymder skola förlora sitt fotfäste på jorden. Vid den derefter företagna granskningen af de Nyliberalas senaste manifest, anmärker förf., att det verkligen är att göra räkning på en icke ringa grad af naivitet hos sina läsare, när man förutsätter, att genomläsningen af de nyliberala manifesterna skall alstra den föreställningen, att dessas utfärdare icke åsyftat annat än hvad de liberala i alla tider haft i sigte och att de, hvilka icke i allt kunna dela den nyliberala uppfattningen, med rätta äro att anse såsom framåtskridandets fiender,. Skall det t. ex., spörjer förf., endast vara ett genomförande af konstitutionella grundsatser, när de Nyliberala önska att regeringen endast skall vara en werkställare af folkets vilja? Han invänder härvid, att en sådan grundsats icke finnes i vår grundlag och knappast i något annat monarkiskt lands. Fullföljande granskningen af manifestets olika satser, yttrar G. P. vidare: Centralafdelningens åsigter om de konstitutionella motvigterna visa sig äfven längre fram i cirkuläret, när tal blir om sådana, vara något oklara. Den medgifver att en motvigt mot en folkförsamlings förbastade beslut är af nöden och att derför en Första kammare bör finnas, men salarierad och för öfrigt så qvalificerad, som de nyliberala det lönska. Om Första kammarens enda betydelse skulle Jigga häri, så kan med skäl frågas, huruvida icke dess motvigtsförmåga är starkare i dess närvarande sammansättning än om de nyliberala fordringarne rörande denna punkt upphöjdes till lag. För öfrigt gör partiet sig skyldigt till ett underskattande af Andra kammaren — de folkvalde — hvilket man icke hade väntat sig från detta håll. Hvarför behöfver blott denna en motvigt? Är icke representationen i sin helhet äfven en folkförsamling? Den skulle således, enligt de nyliberalas egen teori, behöfva en motvigt, såvidt åcke de nyliberala anse genom Första kammaren en sådan fullkomlighet tillföras representationen, att i följd af dess förträfflighet några vidare garantier icke äro behöfliga. Blir åter en motståndskraft äfven här nödvändig, hvar skall den då finnas utom hos regeringen? Men i sådant fall blir än något annat än en blott och bar verkställare af folkets vilja. mm m mm 2 MA RA OA: I nn OT Jeke minst märkvärdig är partiets uppfattning af det parlamentariska styrelsesättet. Det är icke nog med att ministrarne äro ansvarige inför reresentationen, icke nog med att dessa alltid välTag ur den hergskande parlamentsmajoriteten och att dennas vilja omsider blir lag, äfven om någon appell till väljarne dessförinnan måste ske — nej, den representation, inför hvilken ministeren an-l: ur hvilken j aletligen blir lag, skall vara just så sammansatt gom det nyliberala programmet fordrar, såvidt parTamentarismens namn skall bli en sanning. Inför dylika fordringar måste till och med Englands styrelseform framstå såsom oparlamentarisk. De nyliberala göra kraf på sin samtids beundran och erkänsla, derför att de icke på en gång önska utföra alla de otaliga förslag, hvilka innehållas i deras program, utan endast hoppas att småningom vinna målet. För vår dej kunna vi icke på denna grund skänka dem någon beundran. Förutsatt att riksförsamlingen, när programmets innehåll föreligger till behandling, icke finnes villig att antaga programmet i klomp, — och slik försäntan lär väl icke ens centralafdelningen hysa — utan ernar före antagandet egsa detsamma någon diskussion, så blir det svart sagåt ep fysisk omöjlighet att nndangöra alla punkterna på en gång, man må gifsa huru stor spänstighet som helst åt sistnämnda uttryck. UTRIKES. LE 2. LL BS TIL ministrarne väljas, hvars viljal