GABRIELS GIFTERMÅL. ) Ur After Darkp. AF Wilkie Collins. Täcket höljde den gamle; Gabriel låg på kvä vid sängen med ansigtet doldt. Då hon tilltalade honom, hvarken svarade han eller såg på henne. Efter en stund upphörde snyftningarne, men ännu rörde han sig icke — utom när hon vidrörde honom, och då ryste han — ryste för hennes hand! Hon ropade på hans små systrar, och de talade till honom, men fingo ej svar. De började grata och den ena efter den andra vände sig till honom med kärleksfulla ord; men den domning, som fattat honom, gjorde honom känslolös för kärlekens tårar och böner. Det var nära daggryningen, och stormen började aftaga, men ännu ingen förändring derinne. En eller två gånger, då Perrine knäböjde bredvid Gabriel, och förgäfves sökte göra honom uppmärksam på hennes närvaro, tyckte hon sig höra att den gamle mannen ännu andades svagt och sträckte ut handen emot täcket: men hon kunde ej fatta mod at röra vid eller se på honom. Det var första gången hon sett en dödsbädd och tystgaden i rummet samt den dvala, som tycktes hafva fattat Gabriel, förskräckte henne så, att hon var nästan lika hjelplös som barnen. Det var ej förr än dagsljuset smög sig in genom hyddans fönster, så kallt och grätt, mer ändå eå tröstande, som hon började återfå sin fattniog. Hon fann då att hon borde tillkalla någon hjelp från närmaste granne. ) Se A. B. mr 283—285,