(Insämdt och betaldt.) Från Helsingfors skrifves i Finlands Allm. Tidning följande om skådespelaren A.:Westermarks första uppträdande som Hamlet: Nya teatern. Den dubbla löckelsen ätt återse ett af Shanspeares mästerstycken och att dervid föra bekantskap med en ny skådespelare i ;Hamets roll hade i onsdags fyllt salongen ända till bräddarne, hvilket är ett glädjande bevis på att hufvudstaden ännu eger en teaterälskande publik. Hr Westermark utmärkte sig genom den intelligenta och denalltigenom konseqventa uppfattningen af sin roll, samt genom sin sannt konstnärliga förmåga att i talets betoning och uttryck utprågla karakterens själslif. Scen för scen följde man med stigande intresse, ty det röjde sig snart, att skådespelaren sjelfständigt gpoomtfnkt sin uppgift, att det gömde sig en mindre vanlig intelligens och en lefvande känsla bakom hvarje sats, hvarje ord. Och hvad som kanske mest länder hr Westermark till berömmelse är det osökta, flärdfria sätt, hvarpå han förstår att göra sina konstnärsgåfvor gällande. Ingen falsk pathos, intet oroligt jägtande efter effekt och uppseende, utan ett jemnt, helgjutet och dock omvexlande samt väl nyanseradt rr SR af follens olika faser. Vi hafva sett åtskilliga skådespelare utföra Hamlets rol, skådespelare, hvilkå Bong resurser och genom sitt konstnärsrykte egt nga fördelar framför hr Westermark, men sällan har någon i sjelfva framsägandet af rollen skänkt oss en så helgjuten bild af karakterens själslif. Ibland de mest lyckade ställena var dialogen med Ophelia och scenen med modren, drottningen, i tredje akten, i hvilka skådespelaren förstod att inlägga så oändligen mycket genom sin stord virtuositet i behandlingen af talets resurser. Hos Hamlet är den kontemplativt indolenta sidan den rådande, under det att det sangviniskt uppbrusande elementet endast ryckvis flammar upp, och hr Westermark har derföre riktigt uppfattat gin roll, då han lägger förnämsta tonvigten på de reflekterande själsrörelserna. Den olycklige konungasonen höjer sig aldrig till verklig passion, och hvarje ansats dertill upplöser sig i sjelfironi och tvifvel. Han kommer aldrig till beslutsam handling. Derför är äfven hela hans uppträdande drömmande, flegmatiskt, utom då han sjelf eggar sig till ett utbrott, från hvilket han genast återfaller i sin förra tvehågsenhet. Men om ae af rollen är riktig samt själfollt och konstnärligt återgifves, så är hr Westermarks figur ej rätt sande för rollen. Det fäller sig litet svårt åtb öreställa sig en Hamlet med hr Westermarks kroppsliga dimensioner, hvilka stundom uppträda med en tyngd och säflighet, hvilka apnbart strida mot Hamlets visserligen i grunden legmatiska men dock febrila karakter. Vi trodde oss äfven-märka, att deklamatorn hågongång trängde undan skådespelaren. Det mimiska uttrycket och esten har hr Westermark mindre i sin makt; varför han här äfven lättare blottar sig för kritiken. Emellertid har hr Wertermark genom makten af sin talang kunnat komma åskådaren att glömma dessa yttre bristfälligheter och gifva honom en lefvande bild af skaldens Skandiler Förtjensten blir derigenom ingalunda mint AR y (