TJeSSan, med benen pa stolarne, hufvudet bakåtlatadt, mottog oss. . Hötel Suez har ett engelskt värdshuss alla förmåner och all den stela obeqvämlighet, som ej tillåter tyskarne att bli hemmastadde der. Hindukyparne med sina svarta ögon och olivansigten serverade naturligtvis engelska rätter; under tiden uppstod i hamnen ett bombardement af den der liggande egyptiska fregatten, som saluterade en holländare och en engelsk commodore. De resande fördjupade sig efter måltiden i staden, för att uppsöka ostindiska kuriositeter, men återvände etter fruktlös rekognoscering. Hotellets miss gjorde deremot goda affärer med sitt i förstugan stående glasskåp; hon sålde till höga priser kinesiska solfjädrar, hvilka dock lyckligt och väl voro sönpderbratna, innan könarne drogo sig tillhaka till sina rum. Nästa morgon, den 13 Nov., låg kl. 8 ett engelskt kanonångfartyg, Prompt, till vår disposition vid bryggan. Fartyget skulle vara 8 fot djupgående, de tyska spejarnes argonautfärd kunode således icke antagas skola stöta på någon svårighet i kanalen. Såsom bekant, hade de nordtyska deputerade redan i Kairo uttalat sin önskan att genom egna mätningar öfvertyga ,sig om kanalens djup och användbarhet. OÖsterrikarne voro emot detta; den egyptiska regeringen lemnade således de förstnämnda tillfälle att öfvertyga sig och drog beredvilligt försorg om ett fartyg, hvilket också nu låg i hamnen. Morgonsolen kastade sitt rosenröda ljus öfver bugten, i fjerran förgyllande Moseskällan? och Sinaihöjderna; bjulens skoflar grepo i det saphirfärgade vattnet och rörde upp millioner glittrande perlor. Under engelsk flagg styrde vi mot kanalen. Framför oss gleda tå arabiska båtar fram; de buro pilgrimer öfver till Asien, hvilka begåfva sig till Mekka, ty Rhamadan börjar i slutet af denna månad. Bredvid dem sprang en långbent arab på en sandbank genom vattnet, förklarande för oss den sagolika omöjligheten, huru fordom judarne gingo genom Röda hafvet. Några bojar utmärkte farvattnet utanför kanalens mynning. Angfartyget arbetade sig mellan de ännu icke färdiga kanalbankarne in i bugten, och här utvecklade sig genast i början arbetarnes hela myrlif. Gud förbistrade en gång deras tungor och tal, som uppbygde det babyloniska tornet; styfsinnad politik, krämaraktiga intressen, allehanda lömpen egoism ha äfven i vår tid ingenting försummat för att omintetgöra ett onekligen storartadt verk, som efter tioåriga mödor ändtligen kommit till stånd. ÅA ml AA — — AD FR DA Er CA DO -— Ota pt fr fr 1 Icke verket sjelf, icke kanalen är det, som tvingar till beundran, ty döda som dess stränder äro, liknar han en storartad ränna, har han ingenting, som förmår smeka ögat. Men det arbete, det hårda jättearbete, som ännu pågår inför våra ögon, tanken på hurn det ena spadtaget efter det andra med oändliga ansträngningar fullbordar saken, denna föreställning är öfverväldigande. Der borta på det ställe, der barackerna resa sig, der å ömse sidor spadarne ännu äro verksamma, togs på denna sida om kanalen det första spadtaget — huru mycken ansträngning har det icke ända i sista stunden kostat, hvilken ännu icke på långt när är undangjord; halfva kanalen skulle man kunna fylla med den svett, som för honom utgjutits. Omkring 10,000 arbetare äro ännu i dag sysselsatta, säger man mig; tyskar, österrikare, isynnerhet dalmatier, fransmän, italienare, greker och araber, ett babyloniskt arbetslag, arbeta här tillsammans, och de förstå alla hvarandra, ty öfver alla sväfvar ingeniörernes kommando, af hvilka en, ingeniören Gunkar, en österrikare, har ifrån början, är 1865, ledt installationsoch hamnanläggningarne. Honom och de under honom ställda arbetarne tillkommer således förtjensten af de storartade skapelserna, den s. k. karantänen, hamndammarne och de omkring torrdockan uppkastade jordvallarne, hvilka skola bilda den redden närmast liggande stadsdelen af Suez. De nuvarande quaimurarne äro utförda af kustkroater, hvilka nyssnämnde ingeniör enkom förskrifvit från Österrike och som i sitt arbetes soliditet lemnat ett godt vitnesbörd. Och till och med nu, i denna sista stund, då kanalen skall göra sin högtidstoilett, voro alla med feberbrådska vid arbetet; lika en hop myror arbetade de på de höga vallsluttningarna, stående ända till knäet i vattnet, sysslade araberna, alla i de brokigaste, ofta mest fantastiska drägter. Förvånade sågo alla ned på vårt ångfartyg, ingeniörerna i sin blä kalikådrägt med den stora svamplika sommarhatten på hufvudet, med de eljest så! flitiga händerna i byxfickorna, arbetarne, stödda på sina spadar; till och med ur barackerna sprungo hela hushållen ut, sannolikt för att beräkna hvad vi sjelfve minst. beräknade, nemligen frågan, huru vi skullel komma, icke genom den egentliga kanalen,4: utan genom hela parken af maskiner, mudderverk, kranar, arbetsoch kolfartyg och alla de hinder, som måste lägga sig 1 vägen på färden för oss nyfikna näktergalar. Och huru rätt de hade! Knappt hade vi några kilomåtres bakom oss, då hela denl: ofantliga arbetsmaskin, som ännu är verk-. sam i kanalen, och verksammare än någon-. sin, uppenbarade sig för oss. Det förstal: underverket I :g framför oss; ett svart vidunder, som upptog mer än halfva kanalen, der bakom på andra sidan en kran, hvilken sträckte sin jernbana vågrätt från land öfver de uppkastade sandkullarne ut i vattnet! och midt in i vårt farvatten. Man hade sagt oss, att befallning gått förut att göra vägen klar åt oss; men arbetet har sina förmåner framför den glacebehandskade nyfikenheten. Arbetet hade spelat ut sin sista trumf; det gällde att inför Europa, inför hela verlden vinna ett parti, och man känner arbetets stolthet när det skall uppträda i gala, l. men skräddaren ännu ej gjort sitt färdigt.!. Arbetet visste att det skulle mottaga besigtningsmannen och att han måste vänta på det. Men gentemot denna ambition stod denl engelske tjockskallige fartygskaptenen, som icke känner några hinder. Allt hvad som sedan hände var också mycket förklarligt. Ingeniörerna på de första mudderpråmarne förklarade, att ordern att bereda väg kommit dem för sent tillhanda, och när man betänker att förflvttningen till en annan pvlats af