. STOCKHOLM den 2 Dec. Den fredliga revolution som nu pågår i Frankrike skall säkert ejheller bli utan indytande på ledningen af dess utrikes politik. an kan taga för gifvet, att någon expedition till Mexiko eller något annat dylikt äfventyrligt företag ej mera skall komma i fråga, liksom att den franska ockupationen at fö vita Vecchia, för att hålla påfvens verldsliga makt under armarne, skall omsider taga slut. Den omkastning i tänkesätten, som under de senaste åren föregått hos fransmännen med afseende på deras grannar öster om Rhein, lofvar äfven att de båda stora europeiska kulturfolken skola, så snart de fullständigt befriat sig från sabelväldet och junkerdömet och blifvit herrar öfver sina egna öden, i stället för att i förödande krig sönderslita hvarandra, i fast förbund arbeta på fredens och frihetens befästande bland folken i vår verldsdel. Ett uttryck af den demokratiska opinionen i Frankrike i detta hänseende var det utdrag vi häromdagen meddelade ur Vilborts märkliga skrift Bismarcks verk. Ett mäktigt hinder skulle dock kunna resa sig mot denna fredliga samverkan mellan fransmän och tyskar, och det vore om det tyska folket, sedan det sjelf tagit om hand ledningen af sina öden, skulle fortsätta denna politik mot de svagare makterna som sätter våldet i rättens ställe. Preussens beteende mot Danmark och dess fortsatta underlåtenhet att uppfylla sina fördragsmässiga förbindelser i afseende på Nordslesvig har äfven hos alla opinioner i Frankrike väckt ett mycket starkt ogillande, och ej minst hos det stora liberala partiet. Detta ogillande är ej mindre derför, att ansvaret för denna kränkning af fördragens helgå drabbar ej blott regeringen, som begått henne, utan äfven representationen, som med tystnadens samtycke låtit och låter henne ske, Sigele har en af de senaste dagare gifvit ett uttryck åt detta allmänna fördömande, i en artikel med öfverskrift Folkrätten i Berlin och författad af samma penna, som visat sig vara så förtrogen med förhållandena på andra sidan Rhein, J. Vilborts. Vi anse denna opinionsyttring från Frankrike vara af den märklighet, att vi böra framlägga henne för våra läsare. BSiccles artikel lyder: En deputation från Nordslesvig har till Berlin öfverbragt en med tusentals underskrifter försedd adress, som begär de danska distriktens återställande till Danmark genom en fri omröstning af befolkningen, med andra ord verkställandet af Pragfredens 5:te artikel. Denna deputation her blifvit skickad från Kaifas till Pilatus. Då hon instälde sig i palatset, lät konung Wilhelm säga henne: Vänden er till min inrikesminister! Och då hon begaf sig till inrikesministern, lät denne svara henne, att han ej vore att träffa. Den danska deputationen kan smickra sig med att ha blitvit med mycken mildhet behandlad. Ty i konungens af Preussen och hr von Eulenburgs ögon äro hennes medlemmar rebeller. För den preussiska regeringen finnes i sjelfva verket ingen annan rätt än eröfringens, och dessa danskar äro preussare. Konung Wilhelms politik låter sammanfatta sig i dessa ord, hvarmed han för tre år sedan sökte trösta frankfurtarne: vHvad Preussen eröfrat har Tyskland vunnit. Men hvad som sårar förnuftet och rättskänslan är, att denna andra kammare i Berlin, en vald kammare, äfven hon ännu en gång gjort sig delaktig i denna politik, som består uti att så litet fråga efter andra nationers rätt. Preussens representantkammare har nemligen, vid bebandlingen af en motion af hrr Ahlmann och Kriger om verkställandet af art. 5 i Pragfreden, beslutit en enkel öfvergång till dagordningen. Dessa danska deputerade, som nu tre gånger blifvit af patrioterna i de nordslesvigska distrikten skickade till andra kammaren i Berlin, ha för tredje gången vägrat aflägga trohetsed till konungen af Preussen, under åberopande af sin nationalitet, som blifvit högtidligt garanterad genom formliga förbindelser af preussiska regeringen. Den preussiska kammaren har, genom att ej upptaga deras rättmätiga klagomål, gjort sig skyldig till ett förnekande af rättvisan, hvaremot vi ej kunna nog kraftigt protestera. Om vi äro fallt och fast beslutna att respektera preussarnes och tyskarnes nationella rätt, kunna och böra äfven Frankrike och hela Eäropa å sin sida fordra, att preussarne och tyskarne respektera andra folks. Det går ej an att våra grannar på andra sidan Rhein längre göra sig förtjenta af en förebråelse, som man så ofta och så rättvist gjort dem, och att man kan säga till dem : I, som i edra enskilta förhållanden ären redligheten sjelf och hvilkas ord äro guld, I saknen alla begrepp om rätt och orätt i förhållandet till andra folk. Hvad som är en beständig fara för er sjelfva, liksom för Europas fred, är, att ni, i eder lystnad efter nationel storhet, oupphörligt ären benägna att utan den minsta betänklighet förvexla hvad I kallen Preussens eller Tysklands rätt med hvad som synes er vara Preussens eller Tysklands intresse. Såg man sålunda ej 1848 års nationalparlament behandla Venedig till Adige som ett med Tyskland införlitvadt territorium? Afvisade det ej hårdnackadt alla de bemödanden som gjordes af de sydtyrolska deputeradena, som ville skilja sin italienska provins från tyska förbundet? Utropade ej presidenten i Preussens representantkammare 1867, att Europa öfvergått till dagordningen i frågan om 1772 års attentat mot Polen? Hörde man ej i sessionerna den 23 mim DD At MM Er Dh 4 Am ee KM fr