IT. VV, FE WW ll TöFo Iskall nemligen väljas af lagstiftande kåren, I som redan förut fastställer dess budget. KoIlonierna, som hittills af ett tryckanda statsförmynderskap hållits i ett tynaude tillstånd, Iskola få sina band något lossade. En reI denna äfven kommer att innefatta den förIsta och vigtigaste af dem alla, borttagandet UTRIKES Kejsar Napoleons trontal innehöll verkligen något mer än det första magra telegrammet derom lät oss förmoda. Han talar visserligen äfven nu om nödvändigheten att förknippa ordningen och friheten, men med den skilna den att hufvudvigten ej, såsom vid föregående tillfällen, lägges på det förra, utan på det senare ordet. cFör ordningen går jag i borgen, hjelpen I mig att rädda friheten! Sedan han på detta sätt kastat om rollerna och framställt sig som en frihetens försvarare, varnar han från denna nya ståndpunkt lika mycket för de reaktionära som de revolutionära tendenserna. Titt nytt försonin-Igens och framåtskridandets tidskifte skall öppnas, och de i senatsbeslutet af förliden -) Sept. uppstälda grundsatserna ytterligare utI vecklas, Af de nya lagförslag, som i enlighet härmed bebådas, är det isynnerhet ett som skall väcka tillfredsställelse i landet. Det är märernas utväljande af municipalråIden. Deremot skall Paris med blandade känslor mottaga underrättelsen, att det-fortI farande skall se sig beröfvadt allt inflytande på sina kommunala angelägenheter, der despotismen, representerad af BSeine-prefekten Haussman, ej gjort sig mindre kännbar än inom staten. Hufvudstadens kommunalråd form i vallagen utlofvas äfven, men huruvida af de officiella kandidaturerna och upphäfvandet af prefekternas inflytande på valen, jaterstår ännu att se. Utan uppoffringen af detta hatade prefektvälde skall dock kejsaren aldrig lyckas ingifva förtroende till sina konstitutionella afsigter. Kejsarens förhoppning, att den nu pågående fribetsrörelsen skall leda till kejsardömets befästande, delades säkerligen -ej af hela det auditorium som i förgår var församladt i Louvren, men deremot uttryckte han säkeriigen stämningen hos de flesta, då han i slutorden uttalade den önskan, att kammaren genom fosterlandskärlek och klokhet måtte bevisa, att Frapkrike, utan att åter råka på beklagliga villospår, förmår bära de fria institutioner, hvilka utgöra civiliserade staters ära. Tyngdpunkten inom lagstiftande kåren hvilar onekligen hos tredje partiet, såsom det både genom antal och inflytelse på allmänna opinonen i landet starkaste. — Tecken till splittring visa sig der dock redan, och dessa gåfvo sig märkbart tillkänna på det möte som den 25 hölls mellan ett större antal af partiets ledamöter. Piskussionen skall här varit temligen stormig. Emile Olivier höll ett tal, hvari han framlade sitt program: Friheten som ett medel att förekoxma revolutiosen. Han uttalade sig der tillika mot en upplösnivg af kammaren, hvarpå, som bekant, venstern yrkar. Hans tal väckte låvgt ifrån allmänt bifall, då man tyckte sig märka att han stod för mycket under ioflytelse af de senaste samtalen i Compicgzne, Detta visade sig då grefve Le Hon, f. d. kabinettschef under Morny vid statskuppen, väckte förslag att nästa sammanträde ej skulle hållas förr än på söndagen. -Oaktadt Ollivier förordade det, röstade dock 21 af partiets ledamöter deremot och beslöto dagen derpå hålla ett särskilt sammanträde. Åtgärden att öfverlemna tulifrågaus behandling åt det förstärkta handelsrådet har ogillats ej blott af skyddssystemets, utan äfven af bandelsfrihetens anhängare. Man. anser att regeringen nu -bör lemna denna fråga i representationens händer. Utom PouyerQuertier ha äfven fiera andra af de tillkallade extra ledamöterna, såsom Schneider, Brame m, fl. afsagt sig uppdraget. Åtgärden anses som mis: d, och detta är förmodligen närmaste anledningen hvarför dess upphofsman, handelsministern Le Roux, ej ens afvaktat den utan tvifvel snart förestående allmänna upplösningen af kabinettet, utan redan nu afgått. Man sätter haus afgäng äfsven i förbindelse med presidentvalet i lagstiftande kåren, der en fraktion ämnar uppställa honom som medtäflare till Schneider och Ollivier. Guvernören i Aigier, marskalk Mac Mahon, har ankommit till Paris. Förmodligen står hans resa i samband med de decentraliserande förändringar man omsider beslutit sig för att införa i koloniens styrelse. Den nya postkonventionen mellan Frankrike och Evgland är nu undertecknad. Derigenom reduceras betydligt portosätserna, på samma gång den enkla brefvigten höjes från 7o till 10 grammes. Konventionen kommer dock ej att träda i verket förr än hon blitvit understäld de respektive ländernas representationer. Man tror sig nu i Wien med visshet veta, att monteneprinerna endast passa på tillfälle för att sluta sig till insurgenterna i Dalmatien. Så berättas att franske konsuln i Cattaro, på sin regerings befallning, gjort ett besök i Monteregros hufvudstad OCettinje, och hans berättelse skallskildra stämningen i furst Nikitas residens som särdeles krigslysten. Fursten sjelf talar med stor tillförsigt om sin armå, som ban påstår år kad 40,000 man och vara utrustad med bakladdningsgevär. Hvad resningen i Bocche di Cattaro beträffade, hade fursten på det bestämdaste förklarat sig vilja tillsvidare bibehålla neutraliteten, men lät dock på samma gåpg antydningar undfalla sig som visade, att man i Montenegro umgås med omfattande-planer, riktade både mot Österrike och Turkiet. Sedan trupperna dragit sig tillbaka till kuI sten, har ett väl organiseradt röfveriväsende utbildat sig Jängs hela montenegrinska gränsen. Insurgenterna, och isynnerhet zupanarpa, ha i stora skaror flyttin på Montenegros område, der de funnit ett gästvänligt mottagande, och oroa nu dagligen hvarje mindre truppafdelning som visar sig utanför de befästade platserna. Hela det öppna landet är i dessa flyktingars våld, som maste lefva at rof och plundring, emedan vid landets paciIT fierande all deras egendom gått upp i rök