ST6CEHOLM den 29 Nov. — Då förslag till stadganden för kommunalstyrelse i Stockholm för svart tio år tillaka utarbetades af en komite, föreslog l2ana, såsom tillbörligt var, att den blifvande kommunalrepresentatiouen för hufvudstaden skulle sjelf få välja sin ordförande. Men K. M:t, som, genom förordningen den 16 Mars 1862, tillerkände kommunalstyrelserna i rikets öfriga städer rättighet att sjelfva välja sig ordförande, fann för godt att, genom förordningen den 23 Maj 1862, betaga hufvudstadens kommunalrepresentation denna rätt. Öfverståthållaren insattes såsom ordförande hos stadsfullmäktige med rätt att i öfverläggningarne deltaga och, än mer, han insattes jemväl i det utskott af fullmäktige — beredningsutskottet — som har att bereda ärendena till bandläggning hos fullmäktige och tillse verkställigheten af deras beslut. Vi vilja nu icke uppehålla oss vid det betänkliga i en anordning, hvarigenom den, hvilken det i förordningen ålades att å embetets vägnar pröfva stadsfullmäktiges beslut för att Aesamma skulle erhålla gällande kraft, nå samma gång skulle deltaga i och leda stadsfullmäktiges förhandlingar, och den, hvilken det, likaledes efter förordningen, tillkom att pröfva besvär emot fullmäktiges beslut, på samma gång erhöll uppdrag att företrädesvis öfvervaka verkställigheteu af samma beslut. De först valda stadsfullmäktige ansågo emellertid att hvad redan är omnäåmndt kunde vara nog af kungligt embetsmannaförmynderskap för en kommun, som man fö espeglat, att den sjelf skulle få vårda sina anvgelågenheter, och då de, enligt förordningen, afgåfvo förslag till instruktioner för drätselnämnden och dess fördelvingar, sundhetsoch fattigvårdsnämnderna, föreslogo de, att dessa nämnder sjelfva skulle få välja sina ordförande och afstogo väckt förslag derom, att polismästaren skulle ega rätt att i öfverläggvingarne, men ej i besluten, hos sundhetsoch fattigvårdsnämnderna deltaga. Dock, K. M:t beslöt annorlunda och öfverståthållaren blef ordförande för alla nämnderna och polismästaren blef ledamot utan. rösträtt i både sundhetsoch fattigvärdsnämnderna. Sedan, genom de år 1865 antagna förändringar i riksdagsordningen, ändringar i kommunalförfattningarne icke kunna utan riksdagens bifall vidtagas, väckte i början af innevarande år riksdagsmannen och stads fullmäktigen baron Liljercrantz3, förslag såväl inom riksdagen om upphätvande atstadganderna i kongl. förordningen den 23 Maj 1862 om öfverståthållarens deltagande i stadsfullmäktiges och beredningsutskottets förhandlingar, som hos stadsfullmäktige om upphörande af öfverståthållarens ordförandeskap hos förvaltningsnämnderna. Den förra motionen, blef tillstyrkt af lagutskottet och utan votering bifallen af andra kammaren, inen afslogs af första kammaren. ufver det hos stadsfullmäktige i Januari väckta förslaget har beredningsutskottet omsider i dessa dagar afgifvit yttrande. Innan vi till granskning upptaga hvad utskottet yttrat anse vi oss böra meddela det hufvudsakliga af motionärens motivering, så lydande: Äfven om man afser från det för hnfvudstadens värdighet kränkande deri, att, då hvarje annan kommun i riket eger att sjelf tillsätta ifrågavarande ordförandebefattningar, bufvudstadskommunen genom att förnekas denna samma rättighet medgifves en ringare grad af sjelfstyrelse, så kan man dock ej förbise de Praktiska olägenheter, som häraf uppstå, och hvaribland den väsendtligaste utan tvifvel är att dessa vigtiga ordförandeskap icke få lemnas åt personer, särskildt utsedda med afseende på dugligheten för hvarje särskildt uppdrag, och med tillfälle att deråt egna någon större del af sia tid och verksambet. De skola nu till följd af författningens föreskrift sammanhopas i en persons hand, hvilken äfven med bästa vilja icke kan sköta dem alla så, som sig borde, och vid hvars utnämng till embetet lämpligheten och hågen för dessa uppdrag ingalunda torde vara de egenskaper, vid hvilka i främsta rummet fästes afseende. Öfverståthållarens åligganden i öfrigt äro äfven, om tid och omtanke skola dem egnag, så vidsträckta och af så mångfaldig art, att han. äfven utan ifrågavarande uppdrag, har tillräcklig verkningskrets och ämnen vill full sysselsättning. För en innebafvare af embetet, som kan och vill sköta de egentliga göromålen; blifva åliggandet att vara ordförande i de underordnade, gller rättare sagt, verkställande nämnderna en tillökning, som gör det för honom omöjligt att kunna sköta tjensten, utan måste tvinga honom att åsidosätta en eller annan af densammas detaljer. Erfarenheten har ock under de senare förflutna åren visat, att öfverståthållaren mestadels varit frånvarande från nämndernas sammanträde, uti hvilka orförandeskapet till större delen skötts af vice ordförandene. Beredningsutskottet har öfver motionen infordrat yttrande från förvaltningsnämnderna och meddelar i sitt utiåtande de försök till bemötande af motionärens framställning, som närnnderna sökt åstadkomma. Drätselnämnden anför att, då det territoriella område, inom hvilket öfverståt hållareembetet och kommunalstyrelsen utöfva sin verksamhet, är alldeles detsamma, så skulle härigenom en nära och innerlig samverkan mellan dessa myndigheter vara för det allmänna mera önskvärd och behöflig, än der territorialgränserna ej äro alldeles desammav, Om grunderna för detta påstående har drätselnämnden ej funnit för godt meddela annat, än att det ligger i sakens natur,. Man skulle dock kunna påstå att, om något ligger i sakens natur, så är det just motsatsen af hvad drätselnämnden åsyttar. En nära och innerlig samverkan emellan två myndigheter. bör nemligen om Bäda få egna sin art af ve ksamhet endast åt samma område, vida lättare kunna åstadkommas, utan särskilda tillställnirgar, än om den ena myndigheten är