STOCKHOLM den 23 Nov. Af de föreläsningar Pråevost Paradol nyligen hållit i Edinburg har han egnat en åt skildringen af de olika samhällsklasserna i sitt hemland. I ett ögonblick, då en stor pånyttfödelse af djup och ingripande betydelse synes förestå i Frankrike, måste det vara af stort intresse att erhålla några närmare underrättelser om det tillstånd, hvari det franska samhällets elementer för närvarande befinna sig. Detta intresse ökas ej litet deraf, att skildraren är en af Frankrikes mest begåfvade och mest ansedda skriftställare. Vi återgifva derför här, efter en engelsk tidning, en redogörelse för det hufvudsakligaste af detta föredrag, som i Skotlands fint bildade hufvudstad beredt Paradol en verklig triumf. Vi börja med hans skildring af den franske bonden: Denna nation af landtbrukare består af arbetssamma jordegare; men de äro små jordegare och följaktligen försagde och utan kraft att motstå regeringen. Regeringens inflytande är allsmäktigt på den franske bonden. Ett ordentligt erläggande af skatterna, skyldigheten till krigstjenst, ovilkorlig lydnad mot den verkställande maktens alla representanter, stora som små, allt detta har så djupt rotfäst sig i bondens sinne, att han icke en gång anser någon möjlighet att göra annorlunda. Det är staten, som utser fredsdomrarne åt bonden, som skickar skolmästaren till hans by, som undervisar och uppfostrar hans barn för en obetydlighet och vanligen för intet, som slutligen några år senare kallar detta barn till sig, undersöker, om det duger till soldat, och tager det då på nio år. Det är staten, som skickar på honom uppbördsmannen och mången gång efterskänkes litet af hans penningar, när han har lidit för mycket af hagel eller öfversvämning. Det är staten, som representeras af de två gensdarmer, som dagligen till häst guppa från by till by, stannande vid bondens dörr, trågande hvad han tänker och hvad han gör, låtsande som vore de hans bästa och verkliga beskyddare i lugna tider, men all tid färdige att skrämma upp honom och drifva honom till valurnan, när valstriden börjat. Den moderna, centraliserande staten, ursprungen ur den franska revolutionen, har fått i arf en skatt af lydnad och fruktan, som samlat sig i bondens hjerta under flere ärhunadradens feodala despotism. Det är denna allmoge, som 1848 års revolution plötsligt kallade till politiskt lif och motade fram till valurnan genom den allmänna rösträttens införande. Lyckliga verkningar ha redan uppstått häraf. Den första var att man genom valagitationen satte en smula lifi denna dolska del af nationen; den andra var, att man för första gången gjorde de upplysta klasserna förtrogna med allmogens intellektaella och moraliska tillstånd och lärde dem inse nödvändigheten af att höja landtbefolkningen till rang af medborgare. Den valstrid, som den allmänna rösträtten medför, har afslöjat den ena hälften af Frankrike för den andra, och det är först från det ögonblick, då man började eftertrakta bondenst röst såsom valman, som han visat hvad han är. Till den landtlige valmannens naturliga blygsamhet måste man lägga hans utomordentliga okunnighet och hans mycket vanliga liknöjdhet för utgången af valen. Denna liknöjdhet grundar sig på en gammal erfarenhet, understödd af en ärftlig resignation. En bonde, hvars röst någon sökte erhålla, svarade: Jag är gammal, min herre, och jag känner ganska väl lagen. När min son blir tjugu år, anser jag honom icke längre tillhöra mig; jag vet, att han tillhör staten såsom soldat. Om slumpen skulle lemna honom qvar åt mig, betraktar jag det såsom en oväntad lycka, men jag ser icke deri någon skyldighet till mig. Talaren ville icke — tillade han — klandra denna sinnesart, som betryggar landets yttre säkerhet; men dylika åsigter hos bönderna rörande frågor i den allmänna politiken och resultatet af omröstningen äro föga förenliga med ett förståndigt och gagneligt bruk af den allmänna rösträtten. Emellertid försiggår en förändring, hvilken redan låter förmärka sig i några af valen på landsbygden. Det demokratiska partiet hugger oförskräckt in på skatterna och armen. Den har börjat ingifva landtmanvnen tanken, att han sjelf måste göra någonting för att helt och hållet afskudda eller åtminstone lätta på det gamla oket, och om denna mening finge makt med allmogens sinnen, skulle den allmänna rösträtten hota landet med en ny och hittills ckänd fara: svårigheten att tillgodose statens behof skulle förökas. Om bonden visste sig vara herrskare, hvilket han lagligen och verkligen är, skulle han säkerligen bli den girigaste husbonde, och han skulle få lust att behandla staten, såsom den beryktade gascogniske adelsmannen behandlade sin häst, hvilken han tänkte vänja af att äta. Derefter öfvergående till en undersökning af de små städerna i Frankrike, yttrade talaren, att städerna af andra och tredje rangen ha den egenheten gemensam, att hvarje klass der lefver för sig, isolerad från de andra, utan att vara fäst vid dem genom något af de band, som vanan vid ett offentligt lif och politiska sysselsättningar skapat me lan de särskilda klasserna i England. Finnes det någon arbetarebefolkning i dessa städer? Den lefver ensam, under inflytandet af republikanska ideer, och minuthandlarne bilda också en hop för sig och utgöra den medgörligaste, lugnaste och mest lättskrämda delen at befolkningen. Med dylika elementer