högskola, inrätten för detta ofantliga lärdomsrike en styrelse, som jag önskar Herren måtte fylla med sin vishet, penningar egen I att lyfta i statskontoret, och så skolen I ha tack, att I velat befria mig från de faderIga bekymren för denna barnskara af akademier, instituter och skolor! Om, som sagdt, en sådan afträdelse från statens sida ej är rimlig att antaga, om tvärtom staten helt visst skulle oeftergifligt fordra att få de nya universitetsfakulteterna under sin domvärjo, Verest den skall gå in på den af Handelstidningen förordade stora sammansmältningen, då torde det med fog kunna frågas: finns det ej en fjerde, af Handelstidningen alldeles bortglömd frihet, som härigenom komme att uppoffras, nemligen den nya högskolans stiftares frihet att inrätta henne på det sätt, som de anse hennes ändamål krätva, och som verkligen kan vara ej så litet afvikande från de universitetsinrättningar, med hvilka staten har till ett hufvudsakligt syfte att bilda embetsoch tjenstemän? Om högskolan ej kan vinna det der inlänkandet annorlunda, än att hon både åtager sig som en skyldighet den eljest ganska mycket öfverklagade examensbördan och underkastar sig för delta ändamål nödiga, men måhända för den vetenskapliga bildningen allt annat än välgörande dstaljföreskrifter, blir ej då hennes frihet att, blott med sitt eget ändamål till ledstjerna, inrätta sig på bästa sätt uppoffrad? Och ha vi ej sålunda haft något skäl att påpeka det vanskliga i att sammanslå statsinstitutioner, och ett fritt universitet? I en senare artikel (10 November) har visserligen Handelstidningen sökt visa, att den centralisation, hon afsett, är af en så lätt och lindrig beskaffenhet, att icke ens den om sin sjelfstyrelse ömtåligaste specialdirektion bör finna någon betänklighet vid att underkasta sig densamma. Den förklaras nemligen nu så, att högskolans styrelse blott skulle från de redan befintliga bildningsanstalterna insamla deras undervisningsplaner och för hvarje låseår utgifva en för dem alla, jemte de nya fakulteterna, gemensam — föreläsningskatalog! I stället för den organisationsenhet, hvarom förut ordats och som vi anse omöjlig, reducerar sig således här alltsammans till en allmän prospektus för de olikartade studiikurserna — en pappersenhet, hvilkens beräkneliga gagn vi äro fullkomligt urståndsatta att begripa, eller hvilken åtminstone, derest något gagoa deraf å väntas, alltför gerna kan öfverlåtas garespekulationen att åvägabringa. Dock, vi äro ej rätt säkra om meningen: ty beträffande Karolinska institutet heter det! äfven i den senare artikeln, att det skullel förläggas under högskolans styrelse, hvarmed man ju är inne igen på den ingalunda lätta och lindriga sammansmältning med statsinstitutionerna, hvilkens vilkor och verkningar vi ofvan antydt. Men, hvad menar man då -— säger Handeistidningen — när det i inbjudningen talas om do i hufvudstaden redan befintliga bildningsinstitutionerna? Skola de nu lemnas å sido? Hur skall högskolan kunna undvara statsinstitutionerna? Skall hon anställa nya lärare i medicin, ehuru Karolinska institutet redan finnes, eller skall läkarekonsten ej ingå i den nya anstaltens undervisning? Det skulle vara 0s8 en gåtan, att dessa frågor kunna på allvar göras, om vi ej nogsamt märkte, att Handelstidningen nog mycket förblandade den stora tankens, inre storhet med det qvantitativt storartade utseendet på papperet, i hvilket Handelstidningen så förälskat sig, att hon oupphörligt utgår från oriktiga förutsättningar, förvexlande sken och verklighet. Eljest borde det vara någorlunda sjelfklart, att man ej tänkt anställa nya lärare i medicin, eller upprätta en ny medicinsk fakultet, då i Karolinska institutet en sådan redan finnes, som fyller den delen af hvad mean plägar förstå med ett universitet. Om sagda institat nu väl fyller den uppgiften, ej skall det göra det mindre, sedan äfven t. ex. en statsvetenskaplig fakultet, en filosofisk o. s. v. blifvit inrättade i Stockholm, vid hvilkas sida det fortfar att arbeta, som hitills, ej med dem sammanlänkadt. Högskolans styrelse får säkerligen nog att sköta ändå, om hon ej löper efter den visst icke oskadliga chimeren att under sina tyglar inlänka nämnda institut och ett halft tjog andra bildningsanstalter, som lefva af det allmännas medel och efter dess reglementen. Hur skall högskolan kunna undvara statsinstitutionerna? Derpå är svaret, att de, som arbeta för hennes upprättande, visst icke tänkt att hon skall undvara, utan tvärtom taga i anspråk den hjelp, de kunna lemna. Och den hjelpen är i sjelfva verket mycket väsentligare, än den föreslagna föreningen med dem under en firma, som blott skulle utgifva en föreläsningskatalog, När Handelstidningen erinrar om de lärarekrafter, som finnas inom vetenskapsakademien och andra härvarande läroanstalter, så har hon sjelf anvisat eft sätt, hvarpå högskolan kan draga nytta af de redan befintliga bildningsinstitutionerna: hon bör der kunna finna, mot arvoden som ej uppgå till vanliga professorslöners belopp, åtskillige föreläsare. Men Handelstidningen går åter för långt, när hon änker sig, att vetenskapsakademien skulle ingå såsom naturvetenskaplig fakultet i den nya högskolan. Hur skulle då detta, såsom en allmän och definitiv åtgärd, åvägabringas ? Månne genom ett dekret af regeringen? Om det, såsom Handelstidningen å annat ställe antyder, skulle bero af öfverenskommelse med vederbörande hrr professorer, hvart tager då garantien för det raska inlänkandet af hela vetenskapsakademien, såsom naturvetenskaplig fakultet, vägen? En sådan öfverenskommelse, ett partielt anlitande af de ifrågavarande vetenskapsmännens biträde torde emellertid vara det enda rimliga. Visserligen säger Handelstidningen helt generelt, att t. amen äl mad