verkligt lyckliga äktenskap skola bli de första frukterna häraf. Hur snopna skola då ej de visa män bli, som nu blott drömma om de spaka madonnorna, som blott prisa den qvinliga barnsligheten med alla dess atteibuter af lilja, gazell etc., och äro så förtjusta i qvinnornas oskuldsfulla bjelplöshet, som vore de paradisfåglar, hvilka aldrig behöfde vidröra jorden och skulle kunna lefva af bara solsken. Men ju mer mannen sjelf blir menniska, desto mer skall han iqvinnan framför allt älska, värdera, hylla och dyrka just menniskan och icke något annat. Det är icke någon flack liberalism, man häri behöfver frukta; det är den renade urbilden från en högre kronologi än dagens. Dificile est satyram non scribere, det är ej lätt att med lugn afhandla ett ämne, öfver hvilket än i dag en så inrotad fördom röjer sig i åtskilliga tidningsspalter. Denna förblindelse i fråga om qvionan tyckes vara mer hårdnackad än någon annan. Hur mycken osanning, hur stort sjelfbedrägeri föras ej härom till torgs! Man är lika blind med sin uteslutande hänvisning till familjelifvets Eldorado, som i föreställningen om de faror. som dessutom lurande hotas Och dock har en af de kraftigaste upplysare, de senare årens ekonomiska bekymmer, för sakens verkliga förhållanden öppnat ögonen på mången, som förut alls ej tycktes vilja se och förstå, hvad som dock låg temligen öppet och klart. Men än idag finnas många personer, hvilka man nödgas försäkra, att hvarje qvinna hjertligen gerna i sitt 18:de å 20:de år är benägen att gifta sig med en bra karl, som försörjer henne; att alla flickor, lika djupt, som den giftaslystna fru J. i Dagl. Allehanda, anse för den största lycka att få en älskad man och friska barn; och att det af dem betraktas som en afundsvärd lott, när en hustru helt uteslutande och ända till sin sista lefnadsdag kan lefva för de sina, för man och barn. Man ser ju ej heller någon qvinna — ej ens firade artister med största framgång — draga i betänkande att afstå från sitt oberoende, så snart den lyckan bjudes att kunna inträda i ett bekymmerfritt hus som maka till en älskad man. i Må derför alla de kyska matronor, i frack eller kjortel, som grubbla så oerhördt öfver anspråken på qvinnans frihet till andligt och materielt arbete, taga till sig den trösteliga försäkran, att fruntimmerna på det stora hela ej äro så förskräckligt pickhågade på att förtjena sitt bröd med eget arbete — de äro dertill i allmänhet ännu vida för mycket uppfostrade till ytlighet och tanketomhet. Det är för dem utan allt tvifvel ännu mycket angenämt, om en annan hopskrapar pengarne till deras paryr och chinjonger, till deras små och stora, till en del temligen tomma förlustelser. Men de tusentals qvinnor, som öfverallt äro hänvisade på att sörja för sig sjelfva, de begära sitt bröd, de måste förtjena detta bröd, måste ha tak och kläder — och en sparpenning till ålderns och arbetslöshetens stilia verld. Hur skola dessa komma till sitt bröd? Det blir en annan fråga, som resp, familjefilosofer, både de i rock och de i stubb, vanligen skjuta åsido.