arme. Vid middagstiden är man nästan säker om segern. Guvernören Stanford, president i centraljernvägens bolag, förlorar 500 dollars, om hvilka han hållit vad med mr Minckler, chefen för räl-läggarne, med afseende på möjligheten att på en dag utföra det föresatta arbetet. Boarding-house-trainen, sammansatt af små hus på hjul och i hvilka de hvita arbetarne intaga sina mål och ligga, har ankommit. Kineserna bilda en trupp för sig; men äfven deras måltid — de intaga den i det fria — är i ordning och alla, kaukasier och asiater, anfalla måltiden med den styrka, som tillfredsställelsen öfver utförandet af en stor uppgift skänker. Måltiden är intagen och man återtager arbetet med samma ifver. Dagarne äro ännu ej så långa och solen närmar sig synbarligen horisonten. Skuggorna bli allt längre och antaga fantastiska former, men man skall hinna målet. Alla tyckas vara elektriserade; ofantliga massor af jern ha blifvit bortförda, nedlagda och inpassade med lika mycken lätthet som om deras tyngd på något underligt sätt förminskats; spikar, skrufvar och bultar tyckas sjelfva ha sökt reda på sina platser, hammarne svängas, hästarne galoppera i värsta fart. Framåt, John Chinaman! Håll ut, Paddy! Gå på, gå på, vi ha ingen tid att förlora! Så ropa tillsyningsmännen, uppmanande karlarne till arbete, liksom om man hetsade dem till strid; men det behöfves icke: hvar och en gör sitt bästa. Plötsligt afstannar all verksamhet. Ett högt skri, förfärliga hurrarop höjas från fronten af linien. Det är slut. De sista rälerna ha blifvit nedlagda och det arbete, man föresatt sig på morgonen, hade blifvit färdigt före det natten inbröt. Det var nära att kaukasier och kineser omfamnat hvarandra. . För att göra sig en föreställning fom de svårigheter som ötvervunnits på denna minnesvärda dag, får det ej glömmas att man befann sig isen ödemark, långt från någon stad, till och med från någon boning. När arbetarne denna dag, samlade på en punkt till ett antal af femton hundrade, lemnade arbetet för att äta middag, hade de hunnit 10 kilometres från det ställe, der de ätit frukost på morgonen och qvarlemnat sin kamperingsattiralj. Förråder, tält, verktyg och effekter, eld och vatten, allt hade flyttats framåt utan oreja, allt efter som jernvägsarbetena framskredo. Denna här af arbetare blef således regelbundet försedd med allt som den behöfde för tak öfver hufvudet och till föda, och detta i trakter, der på morgonen ej fanns spår af väg eller förnödenheter. Platsen, der arbetet slutade den 28 April, fick namnet Victory-Point, hvilket skulle betyda att till sluts kalifornierna slagit unionisterna utan att ens lemna dem hoppet om en revanche. Dessa senare förlorade emeltid icke modet och fortsatte att arbeta med sådan raskhet, att de den 10 Maj, blott 48 timmar efter kalifornierna, hade hunnit till slutpuskten af sammanbindningen med centralbanan vid Promotory-Point. Den: sista rälen, som sammanknöt den stora liniens begge sektioner, hade blifvit lagd. Promotory-Point, i territoriet Utah, ligger 4943 fot öfver hafvets yta mellan 41:a och 42:a sraden nordlig latitud och 112:te och 113:de graden vestlig longitud. Det är en gruppaf kojor uppförda vid nordö östra spetsen af Stora Saltkjön, på ungefär 800 miles afstånd från San Francisco och 2500 miles från Newyork. Det var på detta ställe, som den 10 Maj 1869 tusentals personer, representerande alia klasser af det amerikanska samhället, voro samlade för att fira fullbordandet af den stora national-linien genom föreningen af de båda sektionerna Central-Pacifie, som, passerande Sierra Neyada på höjder om 7042 fot (stationen Summit), utsträcker sig öfver en längd af 689 miles mellan Sacramento och Promotory-Point), samt Union Pacific, hvars utgångspunkt är staden Omaha, och som, öfverskridande Klippbergen på en höjd af 8424 tot (stationen Sherman), har en längd af 1086 miles. Guvernören Leland Stanford, president i central-jernvägsbolaget, befann sig i Promotory-Point sedan dagen före invigningen. Han hade under resan från fan Francisco ett äfventyr, som kunnat bli sorgligt. Efier att ha passerat stationen Truckee, 119 miles från Sacramento, hade tåget, som skulle föra presidenten och hans vänner till sammanbindningspunkten, mött ett fruktansvärdt hinder, bestående af ett femtio fot långt träd, som fallit ned på banan. Lyckligtvis hade lokomotivföraren sett det, och i tid lyckats sakta maskinen, Men gen stöt följde, lokomotivet hoppade ur spåret, en resande erhöll svåra kontusioner och trappstegen blefvo af trädet lösslitna från ena sidan på alla vagnarne. Någon annan olycka inträffade ej och sedan lokomotivet intörts på spåret kunde resan fortsättas. Denna tilldragelse spridde sig bland allmänheten, men utan att förorsaka några sorgliga aningar; man är för mycket optimist i Amerika för att se något annät i händelserna än det som bådar godt. Hvad det var väle, sade man, att Sanford och hans vänner icke blefvo dödade; det skulle ha mycket stört festen vid Promotory-Point. Det var den enda anmärkningen man gjorde. yYmbuden för Union Pacific, hry Thomas Durant, vice-president, Dillon och Duff, direktörer, anlände på morgonen den 10 Maj. Förberedelserna till att på ett högtidligt sätt nedlägga de sista rälerna voro snart färdiga, Man hade lemnat mellan de begge ändpunkunkterna af linerna ett mellanrum af ombring 100 fot. Två afdelnivgar, bestående af hvita män på unionisternes sida och af kineser på eallforniernes, uppmarscherade, klädda i arbetsdrägt för att fylla mellanrummet. Man hade få begge hållen utvalt eliten af arbetarne och det var ett nöje att se hur bra de utförde det åt dem uppdragna arbetet. Kineserne, tysta, allvarsamma, flitiga, skickligt bjelpande hvaraudra, yoro föremål för allmänt bifall och beundran. De arbetade som hexmästare,, sade ett ögonvittne. Klockan 11 stodo de begge afdelningarne ansigte mot ansigte med hvarandra, Tyå lokomotiver kommo från hvardera sidan, det ena framför det andra. för att i en sky af ånga