STOCKHOLM den 13 Nov. Religionsfrihetstrågan. : Dissenterlagen och Högsta Domstolen. L ; Inom få veckor sammanträder i Rom det stora kyrkomöte, af hvilket den romerska hierarkien väntar sig så mycket för befästande at påfvens makt och för den katolska kyrkans stärkande. Det har mycket talats derom, att påfven till detta möte inbjudit äfven representanter för de protestantiska kyrkorna. Denna s.k. inbjudning innebar dock endast en skrytsam demonstration, en påflig tidningspuff för kyrkomötets karakter af allmännelighet. Att man icke gjort sig några illusioner derom, att kallelsen skulle hörsammas eller ens önskade detta, derom vittnar såväl dess ordalag, som ännu mera Romerska hofvets svar på d:r Cummings bekanta bref. Protestanterna kallas dit endast;såsom anklagade, hvilka icke få försvara sina villfarelser, emedan domen redan är fälld; de skola komma, för att afsvärja sina villomeningar, för att gå in med uti det stora fårahusetn. På flere håll har man ansett sig böra besvara denna inbjudning och särskildt motivera protestanternas non possumus. Man har mer eller mindre utförligt hänvisat på de undolikheter, som förefionas emellan den atolska och de protestantiska kyrkorna; man har ordat om nödvändigheten för katoliken att ha en lefvande, ofelbar auktoritet, om underdånigheten under påfven och om JungfruMaria-dyrkan, som icke ega det ringaste stöd i Skriften; om denna skenbara kyrkliga enhet, som kastar ett bedrägligt dok öfver en mängd allvarliga söndringar; om den alltför teatraliska, på sinnliga effekter beräknade gudstjensten; om den intolerans i katolska kyrkans sjelfva hjerta och väsen, som gör att den ännu i denna stund icke kunnat komma derhän att desavouera inqvisitionen, Bartholomeinatten och dragonaderna o. s. v. Det bästa svar, som de protestantiska kyrkorna kunde gifva, vore, om de endrägteligen kunde hänvisa derpå, att de blifvit trogna reformationens stora grundsats om den religiösa friheten, såsom härflytande af kristendomens lära och hela väsen, om de kunde ådagalägga, huru produktiv och mäktig af en frisk och lefvande utveckling protestantismen derigenom visat sig vara, huru inom. densamma friheten alstrat religiös lifaktighet och andlig energi, huru religionen i de-protestantiska samhällena utöfvar ett mäktigt inflytande på nationalmedvetandet och derigenom frigörande och förädlande på lagar och institutioner. Dessvärre är ställningen i detta hänseende icke så glädjande som önskligt vore. Om också den andliga sjelfverksamheten är ofantligt större inom den protestantiska än inom den katolska verlden, om också oppositionen emot samvetstvånget aldrig kunnat undertryckas inom de protestantiska statskyrkorna och trots alla hinder på senaste tiden börjat framträda mäktig och segrande, så förete dessa kyrkor dock ännu flerestädes ett kon kordat emellan torr bokstafstro och stel formalism och söka sitt stöd uti yttre auktoritet, hierarkiska maktspråk och annat papistiskt långods, som står i den skarpaste strid emot Kristi bud och förklaring, att hans lära icke genomnågot slags yttre tvång skulle utbredas eller upprätthållas, utan endast gegenom sanningens kraft, och i lika skarp strid emot den store reformatorn Luthers bestämda uttalande: derest verldslig makt understår sig att-gifva själarne lag, der griper hon in i Guds styrelse och förför och förderfvar blott själarne; det vilje vi göra så klart, att man skall kunna taga derpå, på det våra junkrar, furstar och biskopar må se, hvilka dårar de äro, när de med sina lagar och bud vilja tvinga menniskorna att tro så eller annorlunda. Vårt eget land, det protestantiska Sverge, som eljest i så många hänseenden sätter en ära i att hålla jemna steg med civilisationsutvecklingen eller gå i dess främsta led och som redan för årbundraden sedan inlade stora förtjenster om samvetsfrihetens sak i Europa, befinner sig nu i fråga om den religiösa friheten på en ståndpunkt, som är allt annat än hugnelig och hedrande. Det: intager i detta hänseende, jemte sjelfva Kyrkostaten, sista platsen inom-kretsen af de europeiska staterna. Det går icke längre an för intoleransens förkämpar i vårt land att urskuldande åberopa exemplet af det katolska Spanien, sedan detta land numera roklamerat. fullständig kultusfrihet och då de politiskt ledande i detta land nu för allvar sträfva att lossa de andliga fjettrarne. Äfven Österrike, som. ännu för några år sedan suckade under tyngden af ett olidligt konkordat, har nu full religionsfrihet, såsom man finner af I 14i Statsgrundlagen af den 21 December 1867, som stadgar: Hvar och en åtnjute full trosoch säåmvetsfrihet. Åtnjutandet at medborgerliga och politiska rättigheter är oberoende af religionsbekännelsen; dock kan genom religionsbekännelsen intet intrång ske i uppfyllandet af de statsborgerliga pligterna.w Oc det har härvidlag icke stannat vid en allmän grundsats; religionsfrihetens princip har; trots den katolska hierarkiens motstånd och protester, fått sin speciella tillävapning genom lagar om undervisningsväsendet, om civiläktenskap 0. s. v. Hos oss deremot har grundlagens bud om religionsfrihet, eburu gifvet för år sedan, ännu icke blifvit en sanning. Hindret dermA has falka lagat I hricstanda hildning eller