STOCKHOLM den 12 Nov. Justitiestatsministerns åtgärd att förklara et för mureriarbetaren Dalhammar utfärdadt tillståndsbevis å utgifvande af tidningen Gamla Fäderneslandet ogiltigt så länge Dalhammar undergår honom ådömdt straffarbete, har gifvit anledning till några anmärkningar inom NNE se gående ut på att visa, det den vidtagna åtgärden saknade stöd i grundlagens bestämmelser rörande rättigheten att utgifva periodiska skrifter. Å andra sidan läser man i färdagans Posttidning en insänd artikel, som utvecklar skälen för justitiestatsministerns förfarande. Då uppsatsen i Posttidningen väl torde få anses hafva officiös karakter, och innefattar en redogörelse för det betraktelsesätt, som legat till grund för den klandrade åtgärden, återgifva vi densamma. här, så lydande: Tryckfrihetsförordningen stadgar dels, i 1 S 4 mom., att utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter böra anmäla sig jemte titeln och tryckningsorten, hos justitie-statsministern, som eger att, så vida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd, eller förklarad ovärdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriftens utna förekommer, och dels, i 4 8 2 mom., att oktryckare som, utan att vara försedd med justitie-statsministerns bevis om gjord anmälan af ett dagblad eller periodisk skrift, desamma trycker, skall böta Ett hundra rdr samt att skriftens utgifvande skall inställas intill dess utgifvaren iakttagit hvad derom stadgadt är. Men dessa stadganden innebära lika litet enligt deras ordalydelse som enligt deras rimliga mening, att en boktryckare, blott han har i handom ett tillståndsbevis, skulle få ansvarsfritt trycka en tidning, som utgifves af någon annan än den, å hvilken beviset lyder. Lagen förutsätter tvärtom uttryckligen, att det är utgifvaren, och ingen annan, som skall anmäla sig hos justitie-statsministern och till boktryckaren aflemna sitt tillståndsbevis. Det är klart, att boktryckaren måste vara fredad från ansvar, om han har ett tillståndsbevis i sina händer och på grund deraf trycker en tidning i god tro, att len utgifves af den, hvars tillståndsbevis är aflemnadt, likasom att boktryckaren icke kan vara l: skyldig att bevisa en sådan god tro. Men om det deremot fullständigt ådagalägges, ej blott att den ar hvars tillståndsbevis boktryckaren har i andom, icke är tidningens utgifvare, utan ock att boktryckaren omöjligen kan vara derom okunnig, så kan boktryckaren icke längre ega att med samma bevis skydda sig emot ansvar för tidningens tryckning. Skulle t. ex. tillståndsbeviset vara tillräckligt för den fortsatta utgifningen, om den, hvarå det lyder, dör och boktryckaren derom underrättas? Eller om den, som aflemnat beviset, för boktryckaren tillkännagifver, att han icke längre vill åtaga-sig ansvara för tidningen? Det har flera gånger inträffat, att personer, för hvilka tillståndsbevis å en tidning varit utfärfdadt, hos justitie-statsministern anmält, att de icke vidare ville vara dess ansvariga utgifvare, men att de icke kunnat återfå beviset, och justitie-statsministern har då, såsom vi tra med rätta, låtit underrätta vederbörande boktryckare om att detta tillståndsbevis upphört att vara gällande. Samma förfarande borde tvifvelsutan iakttagas, om det inför justitie-statsministern styrktes, att en ansvarig utgifvare blifvit för nesligt brott dömd, eller att han, såsom vansinnig, blifvit för sina gerningar otillräknelig. Det äligger nemligen justitiestatsministern, jemlikt 4 1 mom., att vaka öfver skrifters allmängörande, och dit hörer att tillse, det tidningar ej utgifvas utan behöriga tillståndsbevis. Att icke all slags pröfning härvid är honom förbjuden, torde vara af det ofvan sagda uppenbart; det kommer blott an på, att han icke ntsträcker denna pöhing utöfver tillbörliga gränser eller utan påtagliga bevis bygger på sannolikheter eller ovissa slutsatser. Nu har det inträffat, att den ansvariga utgifvaren af en i hufvudstaden utkommande tidning blifvit af högsta domstolen dömd till straffarbete och att, enligt ingången officiel underrättelse, han börjat i-cellfängelse undergå detta straff. Enligt gällande allmän lag får en sådån straff-fånge icke utan vederbörandes tillstånd emottaga eller afsända bref eller bud från eller till annan person inom eller utom fängelset, eller emottaga besök af annan än fångvaktare, vid fängelset anstäld läkare eller prest samt de personer, söm öfver fänelset hafva up eller der, till följd af innefatvade tjenstebefattning, ega tillträde, hvarförutom det är stadgadt att sådan fånge skall sysgelsättas med arbete för kronans räkning. Justitie-statsministern har till följd häraf ansett nämnda utgifvare urståndsatt att under straffarbetstiden fortsätta tidningens utgifvande och derför låtit underrätta hufvudstadens boktryckare om att hans tillståndsbevis under denna tid icke gäller. Är denna nppfatening oriktig, så synes visserligen vår tryckfrihetsförordning vara i stort behof af förändring i fråga om ansvarighetssystemet, och för bedömandet häraf vore det önskligt, att frågan blefve dragen under högsta domstolens pröfning. Af de hittills gifna prejudikater, som vi känna, tro vi nemligen icke, att någon säker slutsats i afseende å detta fall kan dragas. Det är väl kändt, att de klagomål öfver den nu hos oss gällande presslagstiftningen, hvilka under de senare åren försports, haft sin hufvudsakliga, om icke enda, grund i de grofva missbruk, som bedrifvits och ännu bedrifvas med det s. k. ansvaringssystemet, hvilket uppkommit såsom ett på sin tid berättigadt nödvärn mot försöken att med indragningsmaktens tillhjelp undertrycka det fria ordet, men hvilket numera endast anlitas af dem, som fegt vilja undandraga sig att bära det lagliga ansvaret för sina egna handlingar. Men, anstötligt såsom. detta system under nuvarande förhållanden i sig sjelft är, har det blifvit till en uppenbar orimlighet, då man sett tillämpningen deraf utsträckas ända derhän, att tidningar fortfarande utgifvits på grund af tillståndsbevis, hvilkas egare undergått fängelsetraff och till följd deraf varit praktiskt urståndsatta att med utgifningen taga någon befattning. Det måste derföre vara i tryckfrihetens välförståddeaintresse, att ett sådant skriande missförhålland undanröjes. 3 RT I likhet med de allra flesta ha vi dock föreställt oss, att detta skulle ske på lagstiftningsväg, genom en förändring i eller ett rr —— AR — LTR AT tillägg till bestämmelserna angående utgifvandet af periodiska skrifter. Man har nu genom ett på administrativ väg meddeladt