——— MMMM —— LL nn de högsta, hvaraf gvinnan är mäktig och har behof för sin verksamhet, hvilken denna än må vara. Såsom menniska måste hon vara berättigad, ja skyldig att söka skaffa sig dessa i den mån hon förmår; och ett samhällsbehof ligger deri, redan för hemmets stilla verld och för familjens fostrande vård, ty ju högre, ju innerligare en qvinnas bildning är, desto bättre inverkar hon på man och barn, desto bättre fyller hon sin bestämmelse såsom maka och mor. Men icke alla qvinnor ega eller ens kunna få sådana egna hem; detta är tyvärr äfven en naturlig bestämmelse, och statistiken visar skälet. Vill man nu icke hjelpa detta genom månggifte, så måste andra utvägar beredas för dessa qvinnors verksamhet — ty verksamma måste de i allmänhet vara om de skola lefva. . En sådan utväg har i vårt land visat sig vara särdeles god, äfven från naturlighetens synpunkt, och denna är qvinnornas deltagande i det uppväxande slägtets uppfostran och undervisning,, ej blott såsom rivatlärarinnor, utan ock i de offentliga skoorna. Att de amera än hittillso skulle häri deltaga torde icke innebära någon samhällsförstörande tendens, då regering, riksdag, skolmän och enskilda temligen samstämmigt arbeta derför. Inbjudarne endast fästa uppmärksamheten härpå, de framhålla hvarken denna eller någon annan såsom qvinnans egentsn bestämmelse, svårligen kan man efter en vunna erfarenheten neka att den är i hennes naturs anlag grundad. Och härmed nog om qvinnans bestämmelse; ins. endast tillägger att inbjudarne icke sagt hvad D. A. påbördat dem. Ingenstädes finnes i inbjudningen något ord som antyder för Stockholms högskola en orggojsatianeplan eller något föreläsningssätt afvikande från begreppet universitet; ins. kan icke anse ens möjligt att den enkla saken att qvinnor studera vid en högskola skulle kunna föranleda något sådant. Det är allmänt kändt att vid våra nuvarande universitet qvinnor besöka föreläsningar, mer man har icke hört att någon afvikelse i nämnda hänseende dertill varit orsaken eller deraf blifvit följden. Tvärtom lära både Upsala och Lunds universitet på fråga af K. M:t hafva förklarat, att deras nuvarande statuter — d. v. s. organisationsplan och föreläsningssätt — icke hindra qvinnor att vid dem i samma ordning sommännen studera och aflägga examina. Hvarföre skulle då Stockholms högskola behöfva för samma sak egendomligt inrättas? Hvad ligger för ondt deruti, att hon uttryckligen medgifver samma rätt för qvinnan, som K. Mits statoter för de andra universiteten implicite innehålla? Vore hon, såsom D. A. antyder, ernad till en examensanstalt, så måste naturligtvis redan detta förhållande omöjliggöra all annan organisation än den som är fullt lik de andra universitetens. D. A:s anförda påstående måste således anses såsom oberättigadt af inbjudningsskriften och äfven i öfrigt obefogadt. Intet ord i inbjudningen kan heller tolkas så, att inbjudarne skulle vilja införa qvinnan på det mera offentliga lifvets vädjobanap, eller förleda qvinnan att betrakta sig såsom en offentlig person i samhället, eller i allmänhet inbjuda henne till embetsexamina; icke ett ord nämnes om sådana examina specielt för qvinnor. Hvad D. A. talar härom träffar följaktligen icke inbjudarne eller Stockholms högskola. Men ett D. A:s yttrande om examina tarfvar särskild behandling. D. A. kallar högskolan en läroanstalt, hvars praktiska syfte terst är examen för inträde i statens tjenst. tet berättigar till ett sådant antagande; tvärtom: hela mofiveringen för högskolans inrättande och särskildt den uttryckligen angifna ledande grundtanken för hennes organisation, visa påtagligt att hennes syfte är vetenskaplig och fosterländsk bildning. Men då åtminstone några af de maskulina studerandenas syfte utan tvifvel blir embetsexamina, så måste högskolan för fyllande af detta deras speciella behof vara skyldig bereda den af sina lärjungar, som det åstunda, tillfalle att bestå de kunskapsprof, hvilka staten uppställer såsom vilkor för inträde vch befordran i sin tjensto. Detta hafva inbjudarne ee men helt annat är hvad D. ÅA. uppifvit. SP hoppas att härmed D. A:s hufvudsakligaste betänklighet är häfd, då det visat sig att den berodde på misstag om inbjudarnes mening och högskolans atsedda organisation. Då denna betänklighet åter sä2 vara motivet för D. A:s motstånd mot len nu älg högskolan, så torde hon följaktligen hädanefter få räkna på D. A:s understöd, Jiksom hon har det af den uppysta svenska pressens flesta representanter i öfrigt, ätvensom af sådana i Norge. Ledamot af Stockholms Höaskoleförening.