es RÖ rare eV At diga snömassorna hålla ofta i hela veckor de trånga bergsstigarne igensnögade. Till och med de nu i resningen deltagande boccheserna äro i sin hemort icke några fiender att förakta, ehuru den egentliga Boccka knappt räknar 10—11,000 invånare, bland hvilka väl icke mer än 11—1200 vapenföra män torde finnas. Skulle för öfrigt upproret fortfara en längre tid, skall det icke fattas förstärkning af väpnade skaror från Albanien, Zernagora, Herzegowina, ja till och med från hela Dalmatien, ty att skjuta en af den österrikiska kejsarens soldater och till och med officerare betraktar hvarje vapenför man i dessa trakter såsom en förtjenstfull bedrift, så hatadt är der det österrikiska militärväldet. Bocchesen liksom bergsdalmatiern i allmänhet (i kuststäderna Budua, Cattaro, Sutopina, Ragusa, Almissa, Spalato, Sebenico, Zara 0. S. v. lefva många invånare af; italiensk nationalitet, och det italienska språket och gederna äro der ofta öfvervägande, isynnerhet beträffande allt, som står i förbindelse med sjön) är af sydslavisk härkomst och talar ett sydslaviskt språk, hvilket hvar och en, som kan något slaviskt tungomål skall temligen väl förstå. Till största delen höra dalmatierne till den romersk-katolska bekännelsen, men det finns likväl der äfven omkring 80,000 orientaliska katoliker, af hvilka många äro bosatta i Bocche. Invånare i hela denna trakt äro högst obildade, råa, rofgiriga, hämdlystna och lata, men äro derjemte ytterst tarfliga och härdade, mycket skickliga skyttar samt ega den största uthållighet vid vandringar på bergen och långvariga marscher. Åro de lifvade för en sak eller befinna de sig på ett röfvareeller annat blodigt ströftåg, veta de af ingen fara och visa det dumdristigaste dödsförakt; men kläder man på dem en uniform, såsom hittills mångenstädes skett i Österrike (endast de egentliga Boeche ha hittills varit fritagna från krigstjenst), så äro de ständigt misslynta och surmulna och söka vid alla tillfällen att desertera. Bland de 40,000 österrikiska fångar, som preussarne år 1866 togo, befunno sig jemförelsevis många dalmatier, med hvilka jag ofta samtalat. Nästan utan undantag visade de ingen tillgifvenhet, ja ofta ådagalade de till och med ett. vildt hat mot den österrikiska fanan, gladde sig åt nederlagen och menade, att om kejsaren at Ryssland blott ville skicka krigsskepp till Zara, Ragusa och Cattaro, så skulle hela landet befinna sig i fullt uppror och det ändtligen bli ett slut på den hatadeösterrikiska regeringen. ; 3 Kustbefolkningen i Dalmatien, hvilken, såsom redan nämnts, väsentligen skiljer sig från den rent slaviska bergsbefolkningen och äfven är ojemförligt mycket mer än den senare tillgifven den österrikiska regeringen, lemnar ganska goda sjömän, och i allmänhet komma de flesta och bästa matroserna vid den österrikiska örlogsflottan från de dalmatiska och istrianska kusterna. Trots deras otroligt knappa föda, hvilken består af ett stycke kornbröd, litet majsgröt eller blott af purjolök eller rödlök, och när det är riktigt stort, en enda bit af i luften torkadtgeteller fårkött, äro de dalmatiska bergsboerne väl ytverst tunna och magra, men mycket mnskelstarxt bygda och sällan under sex fot låovga, ehuru d2 till följd af sin krokiga ställniog förefalla kortare Deras ansigten ha skarpa konturer och äro delt formade, men tillika högst smutsiga, ty de kanna alldeles icke bruket af tvättvatten eller såpa; de mörka ögonen af blixtrande eld, alla sinnen ytterst skarpa; korteligen, för ett bergsoch gnerillakrig äro de de yppersta krigare. Vi ha förut yttrat, att resningens snara besegrande, i fall ingen främmande hjelp erbjudes den, icke är något tvifvel underkastadt, emedan några hittills odiciplinerade, regellösa. bergsboer omöjligen i längden kunna motstå kejsarriket Österrikes krigsmakt. Men hvad skall följden af alltsammans bli? Att börja med skola betydliga summor, som lätteligen kunna uppgå till millioner, gagnlöst utitvas i detta krig, Vidare skola några hunra tappre österrikiska soldater och bland dem isynnerhet många officerare sätta till lifvet. Bocchesernes krigföring består deri, att de:gömma sig på de brantaste bergen och skjuta från höjden ned på de marscherande trupperna. Med sina långa gevär med stor skottviad. sigta de isymnerhet på officerarne. Att förfölja dem är knappt möjligt, emedan de icke allenasv bättre känna trakten, utan äfven äro mycket visare och snabbare än de dem förföljande trupperna och i nödfall fly till Zernagora eller Albanien, När resningen är kufvad, återstår ingenting annati för den österrikiska regeringen än att för-1 stärka fästena och betydligt öka deras besättningar, hvilket åter erfordrar icke rivga: kostnader. Men några förhöjda skatter eller! någon krigsskadeersättning kunna ej läggas på boccheserna, ty de hå inga penningar att vetala med, och der ingenting finns, har kejären förlorat sin rätt, säger ordspråket. Många. familjer skola från de besegrade Boeche med sina hjordar utvändra till albanien och Herzegowina, för att afvakta lugare tider, och derigenom skall landet bli innu fattigare och ödsligare, än det derförtan redan är. Så får nu Österrike uppära hvad det ständigt möt Dalmatien förorutit: Utom hamnanläggpingarne i några uststäder bekymrade sig regeringen ända ill år 1866 icke på annat sätt om hela det nre landet, än att det utsög så mycken katt, som det kunde, och utskref så många oldater som möjligt; allt annat försummales helt och hållet. Tjenstemäpnen, hvilka fta fingo till straff att förflyttas till Dalnatien, betraktade alltid det för dem full.omligt främmande och likgiltiga, samt till å köpet ödsliga och ogästvänliga landet såom ett slags förvisningsort, och de sökte er fas och nefas tillskansa sig så mycket enningar som möjligt och derefter så snart, et lät sig göra, åter komma derfrån; nåov verkligt intresse för Dalmatiens välgang ade sällan en tjensteman eller officer; som örflyttades dit mot sin vilja och önskan: mun norhaot nt Närkte sio de kejiserl. kretsstyveb ot en No ET TE NA ERS RR RNA bl NR KL