i uppfinningstförmåga, att han nck en uj Isare att byta kläder med sig, på det han Hennes drägt och med en serviette kastad öfver axeln, skulle kunna kila in i paterns rum. Inkommen i sitt rum förklarade pater Hyacinthe, att han i öfverensstämmelse med regeln, att man bör taga seden dit man kommer, ville beqväma sig att mottaga referenter från tre tidningar, dem han namngat; alla andra referenter deremot skulle förgäfyes försöka att intränga i hans rum. Bland de SA sr ER var New-York Tribune, och ana tidnings referent döljer alldeles icke, att det var honom en dubbel njutning att tillbringa en hel timme i den utmärkte paterns sällskap, när han tänkte på att nästan alla hans konkurrenter måste inskränka sig till att) hålla vakt i trapporna och i porten. Icke destomindre innehöllo minst tio tidningar i Newyork utförliga redogörelser för de högst intressanta samtal, som deras referenter haft med pater Hyacinthe. Detta var ankomsten, men hvad som återstår för patern torde bli ännu värre. Man smickrar sig i den protestantiska verlden i Amerika med att pater Hyacinthe skall öfvergå från katolicismen till protestantismen och hvarenda en af de oräkneliga sekter, som under det fria församlingslifvet i denna mönsterrepublik uppstått tätt som svampar, hängifver sig åt lifliga förhoppningar om att den skall bli den utvalda, att den skall få äran att i sitt sköte upptaga Pius IX:s ryktbare motståndare. Hedervärda brödraskap ha för länge sedan Ho sig i ordning att Jägga beslag på pater Hyacinthe så snart han satte foten på amerikansk jord, festmåltider ha blifvit arrangerade, tal instuderade och alla andra apparater, öfver hvilka detta samhälle råder i så rikt mått, ha blifvit satta i rörelse. Det må kännas hårdt att lefva i ett karmeliterkloster, men nog är det troligt att Hyacinthe under allt detta amerikanska bråk saknar sitt gamla klosters stillhet och ro. Det finns ännu ingen anledning att (Pg skall byta om religion, sjelf har han icke attat något beslut härom och han ämnar infinna sig på konciliet i Rom för att föra den katolska kyrkans sak mot ultramontanismen. — Amerikansk domstolsseen. Vid assisdomstolens i Kentucky session helt nyligen satt på de anklagades bänk en individ, anklagad för mord. Hans försvarare, mr Marsh, en man med stort anseende som advokat, uppbjöd hela sin förmåga för att rädda den anklagade, men oaktadt sin vältalighet, oaktadt alla sina försök att tillintetgöra vittnenas utsago, ansåg juryn den anklagade skyldig. da steg mr Marsh upp, mycket upprörd, och 7 Topade: Det var genom en sådan dom, som förr itiden vår herre Kristus öfverlemnades åt bödlarne. 1 Domstolens president yttrade i en uppretad ton l j då han hörde dessa ord: Greffier! uttag tio dollars böter af mr Marsh ! Åh, är det så! Det är då första fången så vidt jag vet, som en kristen blir dömd till böter för det hån vågat tala illa om Pontius Pilatus, inföll ånyo den qvicke sdyokaten. ; Presidenten blef ännu mer förtörnad öfver dessa ; ord och skrek till greffiern: ; Utkräf ytterligare tjugu dollars böter kl mr ; Då vände sig den sistnämnde till presidenten med så mycket allvar som omständigheterna medgåfvo och yttrade följande ord : Såsom god medborgare, eders herrlighet, un-la derkastar jag mig domstolens befallning, men som jag i detta ögonblick icke bar trettio dollars pål(c mig, så ser jag mig tvungen att låna dem af enli vän, och som jag aldri af någon blifvit öfverhopad med så många bevis på förtroende ochlö vänskap som af er, br president, så tvekar jagji icke att af er begära denna lilla tjenst, på det jag I må kunna öfverlemna till greffiern beloppet de böter, som ers herrlighet ådömt mig. ; Presidenten hade ej väntat sig detta. Efteratt ha kastar sina blickar än på mr Marsh, än på greffiern, sade han till den Senare med ett uttryck, som ej kan beskrifvas: 2 De böter, som domstolen ansett lämpligt att ådöma mr Marsh, skola afskrifvas; staten har bättre råd än jag att bära förlusten af trettio dollars. — Seglifvade räfvar, (Ur Svenska jägareför-? bäxdets Nya Tidskrift). År 1851, om je rätt minnes, 1 November månad voro, jemte den oförgätlige jagtyeteranen, gubben Christian Berglin, vännerne P. A. F. och F. B., den sig ock -Gråskägg kalla låter — de båda senare tvenne af UpsalaI trakteös skickligaste jägare och skyttar — utreste ; tillika med några andra. till Wedyxa by i Danmarks socken, för att jaga Våra hundar fingo upp räf, som efter en stunds dref blef skadskjuten oci sedan gick in i gryt, Derur blef han behörigen framkratsad, hvarefter han dängdes mot en sten-l, mur, så att han, som det tycktes, slogs tili döds. 7 Han bars sedan nära en half mil, hän ande på ryg-( ; gen af den så kallade aTrummas,. Så benämdes en trumslagare, som Berglin brukade ha med på höstjagterna. Trummag slog hvirflar åt hararne för att lättare få dem att dansa. Vid återkomsten till jagtqyarteret instoppades räfsven i gubbens jagtvagn. Han hade nog legat der en god halftimme, då, vid den trefliga stoekbrasan och under intavl? gandet af en yederqviekande matsäck, tal uppstod 5 om den skjutne rifvens ålder och dylikt, hvarför han för att besigtigas inbars i stugan och under1 söktes samt kastades sedan midt mot brasan i andra ändan af den stora spiseln. Sedan en god 3 stund förflutit, kom ER af sällskapet att kastal; ögonen ditåt, då micke befans sittande lifslefvande 3 rest på frambenen, tydligen fundersamt betraktande ömsom jägarne, ömsom brasan. Man kan iött tänkal gig allas förvåning, men den Jifvande munterhet, t d k D som underhjelpt af glasens klang väcktes häraf; jan troligen endast af dem fullt fattas, som haft räkna sig bland Berglins jagtkamlet nog sagdt, att den i sig sjell sär: händelsen och den kostliga anblicfrojden att få rater. Vare d di vanliga rr den liksom från de däda uppståndna räfPp tt spiseln och bligade, föranledde en Jiten högtid kat, der Berglin meå gina infall : och historier, stundöw? befängda, om man så vill, men qvicka och roliga; YAr allas vår mästare. ia Sånima år, något tidigare, voro gubben Berglin,lt löjtnant v. H—m samt min brör och jag ute pålr räfjagt vid Broby i Börje. Det var regvigt och marken mycket uppblött. En räf ficks upp, Ssomlk efter Jängvarig jagt blef svårt skadskjuten, då han, 4 stog ston ute på ett gärde och kröp nedi ett hål, l fyldt med Jervatten, tjockt som en välling. Detta l , gjorde, att sedan en god stund förflutit mickelan4, togs för visso vara död, hvarför bössorna ställdes! bort, hundarne kopplades och räfven kratsades ut. a Han förekom, der han nu låg, mera som en ler-4; kluns än som ett djar: ögon, öron, mun och nos; voro alldeles igensmetade. Vi vårdade oss just ejheller numera något om honom, utan voro endast 3 betänkta på att på ge sätt försöka rentvå vårt yyte, då han i ett nu örjade resa på sig och lunkade af till skogs, så att ler och vatten stänkte om honom. Han var dock af sina sår samt för öfrigt af ansträngning, väta och lera teniligen tung i pelsen, hvilket gjorde att hundarne, då de kommo lösa, efter en stunds dref dödade honom. Vi hade kunnat spara actta sista dref, då det varitol en Jätt sak att fatta bossorna och skjuta räfven5 gär han lunkade sin väg, men VI lefvo af händel-83 jen så förbluffade, att ingen kom-.-S för dermed. oc Det gränsar verkligen till det oförklär. 22 (och insändaren fruktar nästan att ej bli troday, -huru på jenne räf, som, utom dykningen i lervattnet, hvar en efter all mensklig beräkning borde ha dödat) vå honom, fått två skott och tillika blifvit utkratsad, ändock till sist förmådde begifva sig på Pe li — För hårdhändt. Från Minnesota skrifves:0p Säkerligen har man icke hört omtalas ett mot8 stycke till hvad som ändt i Austin, Freebora SLYCKE PL a bkänekoe Jadv hade nemlisen!) .