NORGE. Med anledning af den förskräckelse, som den för några dagar sedan omnämnda republikanska artikeln i Jaabzeks Folketidende synes ha väckt i det af Morgenbladet representerade, konservativa lägret, har Aftenbladet tagit till orda i en bitande qvick artikel, ur hvilken vi här meddela några utdrag. Den inledes på följande sätt: Det var en gång en man — så börja ju alla äfventyr, och den historia, vi i dag ha att berätta, är ett verkligt äfventyr med god moral och mycket nöjsam och hisklig att höra, när man sitter i kakelugnsvrån en mörk höstafton och stormens långdragna tjut väcker fantasiens slumrande andar och öppnar själens portar för fasans kittlande vällust — det var en gång en man, som hade tungt arbete och ringa lön; han släpade och sträfvade i sitt anletes svett, men lika litet bjelpte det; kornet, han sådde på sina magra jordlappar, skördades af nattfrosten, innan det hunnit mogna; björnen utvalde sig till vinterförråd hans enda ko, och hvad som blef öfver, det delade menrniskorna sinsemellan. En gång, då det var som värst för honom, kom en kunglig person genom bygden, der han bodde. Han såg, att de rike gjorde kalas för honom, att han åt herrskapsmat både till middag och qväll, och man kunde ej förnimma att han uträttade annat än, äta och dricka bra, roa sig, sofva så långt in på dagen, han hade lust till, och kommendera alla, som omgåfvo honom. Detta — tyckte man — måtte vara riktigt herrligt; han jemförde det med, hur uselt han sjelf hade det, och hans sinne fyldes med bitterhet. Ilan ände ju intet annat arbete, än det som tröttar kroppen, och inga andra sorger än omsorgen för dagligt bröd. Den ansvarsbörda, som hvilade på den der högtstälda personen och som är den tyngsta, som väl kan läggas på en menniskas skuldror, kände han ej, och om någon skulle ha sökt att förklara den för honom, skulle han ej ha trott det, äfven om han förmått fatta det: ty det enda, han hörde om kungen, var att denne for från fest till fest. Så gaf han då sin bitterhet luft och sade: hvarför skola vi släpa och sträfva, för att anskaffa ej blott vår egen nödtorft, utan ock de andras öfverflöd?... Låt oss se till att göra ända på detta, ej med våld eller onda medel, utan derigenom att vi söka att få alla andra att också inse, hvilket öf.verflödigt och onyttigt ting en kung är. När sedan alla bli eniga härom, då bortfaller den saken af sig sjelf, och så äro vi frie från den plågan. Men de, som hade makten och som ertill trodde sig allena vara i besittning af allt det förstånd, som fanns der i landet, blefvo mycket vreda och tänkte: detta är farliga ord, som vi måste se till att bringa till tystnad på hvad sätt som helst, och så...... Ja, sen slutar äfventyret och verkligheten tager vid, den stora förfärliga verkligheten, att man i Jaabeks Folketidende sett uttaladt, att bland alla de embetsmän, som ha. litet att göra, men mycket att förtjena, finns ingen, som denna klagan måste gälla i så hög grad som rikets främste man, konungen. Derför är hans embete öfverflödigt och bör indragas, förmodligen vid första vakans. Aftenbladet menar nu, att det alls icke fanns anledning att taga så illa vid sig öfver denna trosbekännelse af psevdonymen Per Pus i Folketidenden. Och än mindre gifves det skäl att identifiera Sverdrup och den af honom ledda majoriteten å sista storthinget med förf. i Jaabeeks blad. Slutligen tillägger Aftenbladet: Tider kunna komma, då också här i Norge frågan om republikens och konungadömets inbördes förhållanden kommer på dagordningen. Visserligen tro vi, att intet tecken förebådar att det skall ske inom en någorlunda öfverskådlig framtid; men att blicka in i denna, är ej någon förunnadt, och mycket beror i detta hänseende af hvad som kommer att ske i Europas öfriga stater. Men finns det någonting, som kan aflägsna denna framtid, eller, om den kommer, låta den gå fram utan farliga rubbningar af samhällets lugn, så vore det den saken, att den verkställande makten med tillit till folkets sunda förstådnj och växande politiska mo,