STOCKHOLM den 3 Nov. Att det allmänna intresse, hvarmed man 1 vårt land följer den i Frankrike pågående reformrörelsen, är vida skildt från det blaserade begäret efter pikant nytt, derom har det på sista tiden varit lätt att öfvertyga sig. Väl kan det vara, att de finnas, som ä den oroligt förbidade 26 Oktober gerna skulle sett förhänget gå upp för ett politiskt sensationsdrama i det på hvälfningar så fruktbara landet; men i allmänhet har otvifvelaktigt ett sådant resultat hos oss motsetts med föga mindre fruktan, än bland de förståndigt och praktiskt liberale i sjelfva Frankrike. Detta förklaras ej blott derat, att nationella sympatier, grundade på dyrbara historiska minnen och politiska traditioner, fästa oss vida närmare vid Frankrike, än någon annan af de stora makterna, och vidmakthålla ett lifligt deltagande för dess öden. Derjemte måste något hvar känna med sig, att den franska folkandans uppvaknande, den äga brytning, som hos denna stora nation börjat inleda samhällsarbetet på nya vägar, eger en universel betydelse och skall på vårt land och den utveckling, hvari det är inbegripet, utöfva en betydande och, om än medelbar, dock i sina stora drag beräknelig inverkan. Frågas det då, hvad det väsentliga, hufvudsakligen betecknande draget är i denna franska reformrörelse, så är det ej sträfvandet att förändra, hvad Prevost-Paradol kallar, styrelsesättets yttre form, att utbyta det monarkiska namnet mot det republikanska, eller ur den politiska terminologien framleta nya etiketter, medan det gamla statsskickets väsende och grundvalar behållas orubbade. Tvärtom är det dessa man vill förvandla, man vill till organer för ett i sanning fritt samhällslif reformera institutioner, som tillförene varit verktyg för en nationalförsamlings despotism, liksom de nu äro det för det andra kejsardömets. Med ett ord, detta sträfvandes namn är decentralisation och sjelfstyrelse. . För jemnt femtio år sedan yttrade en af Frankrikes utmärktaste politiske författare i detta sekel, den med orätt allt för mycket glömde Paul Louis Courier, med anledning af en skrift som påkallade regeringens hjelp och skydd för åkerbruket: Låt regeringen uppbära skatter och utdela ordnar, men för Guds skull uppfordra henne ej att blanda sig i våra angelägenheter; om hon ej kan ömma bort oss, må hon åtminstone så sälan som möjligt tänka på oss. Tvifvelsutan äro hennes afsigter för oss de bästa i verlden, alltid utomordentligt visa och, särskildt, mycket oegennyttiga; men det är en fatal skickelse, att ständigt allt det tynar bort som hon uppmuntrar, allt går illa. som hon leder, allt vantrifves som hon vill uppehålla, utom. spelhus och bordeller. Den som vill arPeta, behöfver blott fribet. Har man än hos äldre franska skriftställare, före Courier och alltifrån -Mirabeau; velat bär och der finna glimtar af insigt i det väsentliga onda, hvaraf det franska samhället lider, nemligen den af det absoluta kungadömet grundlagda samt af konsulatet och första kejsardömet till än ytterligare öfvermått drifna centralisationen, så var dock en så genomtänkt och bestämd uppfattning häraf, som den, hvilken Courier fem år efter restaurationen i en serie af politiska bref lade i dagen, någonting den tiden oerhördt. Det har behöfts långa pröfningar, bittra erfarenheter, för att göra det liberala Frankrike enigt i denna punkt. Särskildt behöfdes det erfarenheten af detta andra kejsardöne, som en Decembernatt kastade sig öfver 1848 års republik och med dess egna armeer af soldater och embetsmän kullstörtade författningen och lade det land, som gjort 1789 års revolution, i bojor för en ny sjelfherrskares fot. Detta var ett af deheroiska medel, verldsstyrelsen tillgriper, för att bota envis blindhet. Så till vida kan mad på det nya kejsardömet tillämpa den populära trösten, att det ej finns något ondt, som ej har något godt med sig. Sedan ett till två årtionden tillbaka är det hela den nämnvärda, franska politiska pressens hufvuduppgift att bekämpa det olycksaliga arf från Vancien regime, från hvilket revolutionen — upptagen som hon varar sitt nödvärn mot fursteförbunden — ej hannfrigöra sig, innan hon föll offer för en af sina egna söner. Alexis. de 3 Tabonlaye, Prevost-Paradol; Eugene Pelletan, för att här blott nämna några af de berömdaste namnen, anföra denna här af ordets riddare hvilka, jemte de franske ekonomisterne, ojemnförligt vida mer än de vittre författarne skapat hvad som verkligen förtjenar kallas och som inför efterverlden skall bestå såsom vår tids franska litteratur. -Och det är ej blott demokratiske författare, sä som de nyss nämnde, som oaflåtligt arbeta i denna riktning; äfven mycket moderate monarkister med otvetydigt konservativa böjelser förklara sig, i hufvudsak, för samma program. Exempelvis kan, såsom i. detta fall mycket betecknande, nämnas ett. arbete, som nu ligger framför oss, kalladt Les råformes n6cessaires af Ernest Fournier. Förf., som före sista allmänna valen med denna I tiga framställning — ursprungligen en lång tidningsartikelföljd — intog sin lats mellan en officiel: och en radikal kandidat i dep. Gironde, gäller för att vara en högerns man. Genomgår man emellertid de grunddrag, han framlagt, till ett genomgripande reformarbete på hela förvaltningens, på rättskipningens och på finanspolitikens områden, finner man lätt, att hans syfte, likaväl som den demokratiska vensterns, är gjelfstyrelse, alltifrån kommunen -till departementet och regionen, samt verksam kontroll å den inom Ane matniliga oränsor återförvisade statsmakvm —— RT nm or os men fö CR gt 1 Kn DD KN kärt ( ONA DR KG FRA OR LA OR