UTRIKES. Oaktadt i Paris ingenting hände den 2 Oktober, äro tidningarne derifrån dock uppfylda med berättelser om dagens förlopp. Alls bekräfta, att lugnet ingenstädes det minsta varit stördt. Blott på två ställen egde folksamlingar rum. Den ena vid obelisken på Place de la Concorde, der en halfförryckt advokat vid namn Gagne för ett auditorium af några hundrade reciterade några verser mot lagstiftande kåren, men redan vid andra strofen på polisens uppmaning: circulez! måste afbryta, den andra utanför Tuileriträdgården, der kejsaren stödd på hertigens af Montebello arm en stund promenerade. Vädret var föröfrigt hvarken inbjudande till promenader eller folksamlingar. Från klockan 9 på morgonen till 1 på middagen regnade det utan uppehåll, och detta bidrog utan tvifvel verksamt till att de nyfikna höllo sig hemma. Från några andra var ingenting att frukta. Arbetarförstäderna voro fullkomligt lugna och hade sitt vanliga utseende. Om polisbetjenterna der ej varit talrikare än vanligt, och alla vaktposterna ej erhållit betydande förstärkningar så skulle man ej kuönat tro, att man i Paris väntade några utomordentliga händel er. Piace de la Concorde var ända till klockan 12 nästan så godt som öde. Först då infunno sig der några polisbetjenter, och ett antal personer klädda i blåa bluser, alla med mycket misstänkta ansigten. De voro en del af den armå af hemliga polisagenter — dess antal uppgitves till flera tusenden — som polisprefekten sätter i rörelse vid sådana tillfällen som dessa för att tjena hans afsigter. De blanda sig då med massan af arbetarne, hvilkas drägt de bära. Förut ha de varit klädda i hyita bluser, men denna gång hade man, för att blanda bort korten, styrt ut dem i blå. Det var en afdelning af dessa blå bluser som bildat kärntrupperna utanför Toileriterassen och gifvit signalen till de matta hurrarop som här helsade kejsaren under hans promenad. Under allt detta lugn gömde sig en väl laddad mina. Väldiga förberedelser hade blifvit tagna, och polisen hade fått order att vid minsta tecken till motstånd från folkets sida falla undan och lemna rum åt militären. Utom kasernerna voro en mängd andra bygnader förvandlade till vapenplatser. Industripalatset och krigsministeriet voro fulla atsoldater och i Courbevoie bivuakerade trupperna på gatan. Den underjordiska gång som leder från Hötel de Ville till Napoleonskasernen var öppnad, och soldater hade äfven blifvit inrymda i kloakerna. Ingenting i det yttre förrådde dock tillvaron af dessa fruktansvärda vapenmassor som ett enda ord skulle lössläppt öfver Paris för att dränka det i blod. Det var måhända i väntan på att uttala detta ord som marskalk Canrobert, efter hvad en Paristidning berättar hela eftermiddagen oroligt gick af och an utanför sitt högqvarter vid Place Vendöme, der stafetter i sporrstäck hvar femte minut bragte honom underrättelse att — ingenting händt. Alla profetior om lagstiftande kårens inkallande till någon dag i början eller medlet af November, om ministerförändringar och kejserliga bref om reformer och ett splitternytt regeriogssystem ha visat sig vara gripna ur luften. Lagstiftande kåren kommer ej att inkallas före den en gång bestämda dagen, den 29:e, Forcade och konsorter komma ej att afgå, och hvad reformerna beträffar tänker man tillsvidare nöja sig med de skäligen oskyldiga som telegrafen redan berättat. Så : försäkrar åtminstone hr Duvernois, hufvudredaktör af Le Peuple Francais, kejsarens gunstling och högra hand vid nedskrifvandet af hans manifester samt mer än sjelfva Rouher invigd i hans förtroende. Detta språkrör för den kejserliga viljan förklarar i sin tidnivg, att det pu är nog af liberala medgifvanden, och att pressen fråmför allt kan bereda sig på att den frihet hon under den senaste tiden pjutit ej skall bli synnerligt långvarig. Man ser i dessa antydningar, äfvensom i den personalförändring som nyligen egt rum inom inrikesministerens: byrå för pressangelägenheter, ett tecken till att man tänker söka återgå till det gamla varningssystemet. Riktigt anmärker härvid en Brisseltidning, att detta vore en sällsam belöning för den stora tjenst pressen och särskilt den ji demokratiska pressen i dessa dagar gjort Frankrike. Att den 26 Oktober ej blef en olycklig dag för detta land är helt och hållet dess förtjenst. Eller var det ej meningen att pressfriheten skulle leda till detta resultat, utan till något annat? Man vore nästan frestad att tro det. Från Spanien ha vi ej i dag att meddela några underrättelser, som äro egnade att sprida ljus öfver det dunkla telegrammet i lördags. Postunderrättelserna från Madrid veta blott att berätta att partierna ikonungavalsfrågan stodo mycket skarpt emot hvarandra. I cortes räknade den liberala unionen, som var för hertigen af Montpensier, 60 och progressisterna och demok na, 80