ningar, lardaa och VIvLra GIUSKIITLET OIL. CEC., Gl hvilka en stor del skrifter äro mycket sällsynta; det hela utgjorde nära 2000 nummer. En mängd tryckta saker voro ordnade i bundtar. Bland den stora samlingen af äldre teaterpjeser förekom en högst sällsynt., med hvilken en rätt kuriös historia är förknippad. Den har till titel: La Desertrice eller Rymmerskan. Farce, bestående af Tolf scener, dels i action, dels i relation: blott för at läsas af dem som roa sig at läsa.. Måtto: Så slog min räkning felt, ack Frihet min Gudinnal — —v. Dahlin i Traged. Brynhilda. Stockholm. Tryckt i Kongl. Tryckeriet, 1186.. På titelbladet är klistradt ett litet icke illa utfördt kopparstick, föreställande ett åkdon med fyra personer bevakade af ryttare, med underskrift: Just så såg det ut Enligt de forskningar, som bibliotekarien Klemming och protokollssekreteraren Dahlgren anställt, hade pjesen och planschen afseende på en tilldragelse i teaterverlden med franska aktrisen fru Hus, som förehaft ett lekande äfventyr,. I pjesen synes hon uppträda under namnet Melodine såsom erfaren rådgifverska åt rymmerskan Superlative. Pjesen blef strängt indragen och förstörd, samt ansågs länge alldeles förlorad, tilldess en undangömd bundt, med ungefär ett dussin exemplar, många år efteråt kom i dagen. Faktiskt är att fru Hus — en särdeles förtjenstfull skådespelerska,, säger Dahlgren — 1786 begärde sitt afsked, men då detta vägrades, gore hon ett försäk att rymma från Stockholm, vilket dock upptäcktes och hon blef återförd. Följande året erhöll på enträgen begäran afsked och begaf sig till Ryssland. Hvad som gör denna teaterpjes, hvilken aldrig uppfördes, isynnerhet märklig, är att den tillskrifves — Gustaf II. — Anekdoter om nyss aflidne Sainte-Beure. Senatorn Sainte-Beuve var en mycket godhjertad man och han tyckte om att bereda andra nöje. Han hade en vän i landsorten, hvars son gick i skola i Paris. Gossen helsade på hos Sainte-Beuve och denne bjöd en dag gossen på spektaklet derför att han hade skrifvit ett vackert thema. Gossen ville gå till Chateleteller Porte Saint-Martin-teatern, men senatorn menade att dessa teatrar lågo för långt bort från hans hem och gossen måste derför nöja sig med den lilla förstadsteatern Montparnasse. Man spelade der en melodram, gossen var ej rätt belåten dermed, men man begaf sig dock dit. Sainte-Beuve köpte två platser i en avant-scene: Han räknade på att få vara ensam der, framförförallt hoppades han att icke bli sedd. Hvad skulle också icke småtidningarna säga, om deras notisjägare finge reda på, att en senator sökte vederqvickelse efter sina arbeten i en ateaterlåda vid barrieren!Olyckligtvis var den ifrågavarande dagen en söndag. Avant-scenen blef snart upptagen af en ung fru, hennes man, svärmoder och syster. Sainte-Beuve gjorde en grimace, men han måste hålla tillgodo med inqvarteringen. Innan fjerde akten börjat hade gossen djupt insomnat. Sainte-Beuve väckte honom och sade att det var bäst att de begåfvo sig hem, och de lemnade också teatern. Det var just under mellanakten. Familjen i avantscönen gick ut för att promenera i foyern, när den kom in igen i avant-scenen var den tom och den unga fruns kappa var försvunnen. Man kan tänka sig hennes vrede. Hvem har tagit min kappa? Hvem? Jo, ingen annan än den der gamle herrn, som var här nyss med gossen! Fruns man skyndar till teaterkontrollören, denne vänder sig till den i teatern stationerade poliskommissarien, denne skickar sina agenter för att spåra upp Sainte-Beuve. Det dröjde ej länge innan de hade hunnit fatt honom. Följ 088! Hvad? Er, mina herrar? Hvart då? Till vaktkontoret! Hur menar ni? Till vaktkontoret? Inga resonnemanger! : Sainte-Beuve, som nog kände till polisagenternas makt och myndighet — både från Maupas och Pietris dagar — tänkte visst inte på att resonnera. Han böjde sitt bufvud och vände om, frågande sig hvilket brott han kunnat begå, kanske fruktade han att bli inblandad i någon komplott mot statens lugn. Han fördes till poliskommissarien, men när han sade sitt namn och sin karakter ville ingen tro honom. En senator på Montparnasse! Det var ju omöjligt! Lyckligtvis erbjöd sig en teatervaktmästare, som tyckte synd om honom, att gå efter hans portvakt och hans bushållerska, hvilka intygade hans identitet. Utan dem hade han fått tillbringa natten i den stora råttfällan. Sainte-Beuve besöktesedan flera gånger Montarnåsse-teatern. Men en gång blef han igenänd. Orkesteranföraren skyndade att draga på sig hvita handskar och ta på sig svart frack. Han vände sig sedan mot senatorn der han satt, gaf ett tecken åt sina musici och dessa drogo till med Partant pour la Syriel Sainte-Beuve försvann för alltid från teatern. Man måste vara lite lärd för att kunna njuta af Sainte-Beuves sällskap. En dag befann han si; på Caf Anglais, der han sammanträffade med två unga, mycket bekanta skriftställare, som skulle dinera med en ung aktris vid Gymnase, visst icke en af de intelligentaste, men en af dem som af publiken voro mest omtyckta. Sainte-Beuve gaf Bitt bifall till att vara med i sällskapet. Midt under måltiden måste de begge unga männen afägsna sig, man känner ej af hvilken anledning, och de blefvo borta en god halftimma. När äterkommo frågade de den lilla aktrisen hvad hon tyckte om Sainte-Beuve. Det är kanske en snillrik karl, svarade hon, men det må jag säga, att när han pratar så är han bra dum! . Under hela tiden de suttit ensamma hade SainteBeuve, som hade i sitt hufvud en uppsats den han skulle skrifva för Constitutionnel, talat med den noga qvinnan bara om — — framlidne herr marskalken af Luxembourg! — En hemsk mordgernming, i dessxjdaar begåogen, har försatt staden Brissel i högsta bestörtning. Vi meddela här nedan hvad Brässeltidningar veta om saken: T huset n:r 7 vid Rue de Brabant, som går förbi Nordbanans station, bodde enkefru Van de Poel,75 år och hennes ogifta dotter omkring 38 år gammal. Dessa damer: voro rika, men något fallna för girighet. De hade första våningen i sitt hus uthyrd åt en enkefru, som dock flyttade i början af månaden. Sedan dess stod denna våning tom. De begge damerna bodde alldeleg ensamma i sin våning, hade ingen piga, sågo någon endå gång ett par bekanta hos sig och högst sällan visade de sig ute. Fredagsmorgon den 15 Okt. öppnades ej husets port som vanligt och utanpå gen fanns anbringad en papperslapp, å hvilken stod skrifvet: borta. Grannarne voro förundrade häröfver, men det kunde ja hända att de begge damerna rest bort. En slägting anställde forskningar efter dem, han reste till och med till Louvain — damernas födelsestad — för att höra efter dem, men der funnos de icke. Sex dagar förflöto, huset var fortfarande stängdt och nu anlitades polisens bjelp, Porten skulle dyrkas upp, men det befanus att nyckeln sått AT på inre sidan i låget. Man beredde sig inträde från gårdssidan och kom på det viset in i damernas våning. Man kom in i tamburen, der möttes polistjenstemännen af en otäck. stank, en sönderslaen lampa låg på golfvet jemte några toilettsadörren till matsalen, som låg åt den, stod på glänt, man inträdde och en hemsk syn tedde Big:tvenne liftösa menniskokroppar, ohyggligt sargade, fru Van de Poeis och hennes dotters, lågo golivet, Dottren, som efter en förtviflad kam Dirt strypt, efter hvad det ville synas, låg me hufvudet mot matbordets massiva fot, modren vid en sekretär som stod vid dörren. I salen var alle ting på sin plats, lådorna i sekretären voro utdragna men ingen oordning förspordes i dem, i en låda låg en broche, i en annän en portemonnaie, i andra lådor funnos obligationer och andra värdepapper, allt vad orördt. I hörnet af kamATEA att hard dukadt med tre kuvert och