fisket, emedan han är lätt att vända oc handtera. Dess form är på en gång starl och smidig, och någonting af detsamma tyc kes mig folket ha. Man har kallat nord ländingen trög, och han skall ännu läng visa sig så; han är nemligen misstänksam Ett mera vanvårdadt mera utplundradt oci försummadt folk har norden tills nyligen ick haft, Upprörande är det att höra om tjenste män och förordningar, under den danska ti den, om Bergensköpmännens prejerier änd in i vår tid och om landthandlarnes ditc I Nordland och Finmarken hade ett så ge nomfördt plundringssystem vunnit verkli häfd, att till och med Peder Dass ofta i si Nordlands: Trompet meddelar skildringa af maktmissbruk och utsugningar, som ha icke sjelf känner. ) Men nordländingen landets förste fiskare, dess modigaste, mes oförtrutne sjöman är icke trög. Se honon i båten — en hvar måste bedömas i sit yrke —; han är icke blott en väldig rodda re, rask lossare, utan hans rörelser, när hal sätter till segel eller vid manöver, äro me än raska, de äro lätta, sköna. Tala sedai med honom! Hvad bar han icke läst och tänkt öfver, huru lätt följer han icke med då du berättar. Visserligen är han för när varande väl mycket fördjupad ide Jaabeksk: kannstöperierna; men dels är det icke at undra på, då man känner hans förflutna tid dels må vi tacka Gud, om han så lät slipper ifrån att vara regerad och kommer at sjelf regera. Härmed skall också hans tjenstemannaklass hjelpa honom, den är i detstors hela nu motsatsen af den gamla2). Der nuvarande tjenstemannaklassen består til största delen af unge män, som med lif och själ sluta sig till folket. Dessa trakter hai det med sig, att de förtrolla. de inflyttade. tjenstemännen derifrån tala alltid efteråt om sin vistelse der i norden såsom sin skönaste tid. I godt förstånd med folket skola de tjenstemännen snart vinna dess förtronga al dem ha detredan. Den sega naturmakten i folket sjelf, hvilken har förmått bära århundradens förolämpning, härdad som den var af sjöns pröfningar och lyckospel med lif och gods, mot hvilka dessa trakasserier voro nästan småsaker — denna pröfvade naturmakt skall nu iskydd af storthingets omsorg, hvars skötebarn Nordlanden och Finmarken ha blifvit, höja dessa trakter mot en stor framtid. En del af folket är, såsom bekant, qvener och finnlappar. De förre (Finlands finnar) äro ett starkt, dugtigt folk, goda skälskyttar, hvalrossfångare och haakerrings,-fiskare, itven jordbrukare. När de i äktenskap med norrmän alltid få dessa att tala qveniska, kommer detta icke, såsom man har trott, af öfverlägsenhet, utan tvärtom deraf, att det ir qvenen.en fysisk omöjligthet att tala norska, om han icke är van dervid från barnlomen. Man kan på stället öfvertyga sig härom. Ett godt skolväsen sörjer nu för att ära barnen norska, och det är en erfarennet, att de, som en gäng har lärt norska, taga det till sitt dagliga språk. Finnlapparne äro naturligtvis de, man ser nest på och mest efterfrågar från det ögonslick, den förste finne kommit om bord i sin sråhvita ylleblus, kantad med rödt och med välte omkring (om vintern bäres renskinnsvels) samt med sina egendomliga skodon och mufyodbonad. De äro nästan. alla små, yterst vänlige, pratsamme, fulle af fantasi och vänsla. Många af hafsfinnarne kläda sig som wrrmän och skola i tidernas längd gå öfver ill dem. Fjellfinnarne deremot hålla sig för ig sjelfva; från att ha egt allt landet derippe, äro de nu tillbakaträngda till högfjelen, komma, äfven. der. ofta i strid med de pflyttade och bysa i allmänhet starkt agg ill norrmännen. I deras sagor om hin onde ir han alltid, klädd som norrman. Träffas n norrman på fjellen utan sällskap af en ione, blir han ofelbart skjuten; detta hörde ag bekräftadt från flere håll; äfven af en inne, som gaf mig många upplysningar om letta egna folk, hvilket han nu till följd af in bildning och ställning icke längre kan säas tillhöra, men som han älskade. Hvilken värdighet-har ej detta folk, som lefver i snön törsta delen af sitt lif, i fejd med vargar ch elementer! På vandring efter bortskrämla ellerstulna renar största delen af året, på kidor, så länge snön ligger, och sedan mödoamt vandrande i stenrösen eller på obanade rägar, har fjellfinnen fått en egen gång med kefvande ben och svigtande knän; han ser ner ut att hasa fram än gå. De väglängler, han kan tillryggalägga med oförändrad astighet och ofta med tunga bördor på rygen, förefalla otroliga; likasom att han kan gå ela dygn utan att behöfva hvila. Mat bär an med sig inne på bröstet, nemligen ett tycke renkött och bröd. När han på sina kidor har fått upp spår af vargen, följer han fter honom, tilldess han hinner honom. Varen i fläng utför fjellet, men finnen snabbare ) Hvarje Nordlandsresande bör ega Peder Dasss Nordlands Trompet, men icke läsa den förr än på nedresan, då ban sjelf har fått begrepp om, huru oförlikneligt sann den är.