En ny ferie-resa. AF Björnstjerne Björnson. I. Eget blir det också derigenom, att den öfriga himmelen och de fjell; som ligga under den, förbli oberörda. Der är samma orubbliga färgkyla i det stålblå hafvet, på den mörkgröna fjellfoten, på de djapblå fjellsidorna och fjellhällarne, under det att allt här glöder, strålar, skiftar, jublar i solen. Men deremot kan ett enstaka fjell borta i det kyliga helt och bållet framträda och stå i rodnad från topp till fot, det är, som hölle detta fjell sin egen lilla sol dold bakom sig. Det är så vändt, att det kan nås af solen, och dess glöd förhöjer ännu starkare den klara kylan i omgifningen, En gång, då midnattsolen stod som vacrast, kom månen upp, han visste förmodligen icke hvad som var å färde; ty ett smutsigare, trumpnare. ansigte, mera försupet och otrefligt, kan ingen på opiumrökning begifven kines framvisa. Med: detta hårlösa exemplar af fyllbultarnes klass hade han i allmänhet en öfverraskande likhet. Att någon skald någonsin har skrifvit oder till honom, någon älskarinna någonstädes kastat smäktande blickar till honom, var icke lätt att förstå. Vi uthvislade honom, så att han ängsligt, drog sig bort, och kastade en skrattsalfva efter honom. Han hade också blifvit förunderligt liten och hopkrumpen; han måste visst känna det sjelf, ty han höll sig på betydligt afstånd: Den fjelikarakter, fom Lofoten har, uppträder icke längre i norr annat än enstaka i rader af några få tinnar, ungefär sådana som de, vi beundra söder ut, t.ex. Romsdal. Vid Lyngenfjord ha vi dem åter, till en del äfven vid Balsfjord, kanske vid flere fjordar, som jag ej varit inne i, och längs kusten då och då, ehuru mera. sällan. Och likväl segla vi fram mellan fjell ech se blott fiell, klädda och icke klädda, stundom gröna till toppen, stundom milslångt grå massör utan grästorf. Derför kan man komna till ställen, som öfvervägande synas fula; men stiger man ett stycke till vädersoch får se stället på långt håll, så att stenens former och proportioner, hafvets djupa färg, luftens klarhet få makt, då kan -oändlighetens föreställning susa in öfver det vidsträckta, vida landet, och då är det skönt. Så t. ex. Hammerfest. Strax sedan man från denna lilla, här och der af jordstugor sammangyttrade transtad kommer upp på Salen, ett litet fjell bakom den — ligger staden mild och ordnad, böjd vid bugten. Dess utomordentliga verksamhet spelar på fjord och i vikar, i fartyg, stora och små, fisklägen, trankokerier, finnbåtar och ångfartyg. I den flere mil stora damm, som sjön tyckesvara, instängd af grå fjell, bakom hvilka snöfjell blänka — stiger :dessutom en klippö upp, skjuter ett frodigt näs ut. I luftens klarhet tonar den tunga naturen vänligare bort, och den menskliga verksamheten inom hennes ram höjes med upp i ett storartadt intryck. Detta är verldens nordligaste stad, under 7l:sta ktreddgraden; Allt norskt landskap tyckes mig för öfrigt i motsåts mot ett danskt erbjuda föga behag i det närvarande, d. v. s. på den fläck, der man står, men desto oftare oändlig skönhet, sedd i fjerran. Vidare tyckes mig den norska naturen fängsla genom sin egendomlighet, och detta isynnerhet då, när det gäller. kusten, och här igen ju längre norr ut man kommer. Men för att rätt känna egendomligheten erfordras, att sinnet stämmes till iakttagelse af lifvet, menniskors, fåglars, flskars, som här og Man skall längs hela Norges kust ika säkert träffa på olikhet i ansigtsformer, språk, väsen och klädedrägt, som man redan på afstånd ser olika båtformer styra emot sig. . Nordländingens båt (olika hela vägen uppåt) visar sig för den långväga resanden såsom någonting alldeles nytt, i mitt tycke såsom den vackraste i landet, lämpad för hans behof på de stora afstånden der uppe, nemligen såsom skarp seglare, dessutom för