UTRIKES. Den fria utvecklingens vänner och kämpar i Frankrike, som fruktat att gårdagen skulle förvandla hennes ström till en förstörande öfversvämning, kuona nu andas lättare. Allt har aflopit lugnt, heter det i telegrammerna från Paris. Ordningen har ej blifvit det minsta störd och något tillfälle till sambällets räddande således ej erbjudits dem som möjligen gjort räkning derpå. Den gamle Raspail, som i det längsta envisades att sätta sin fiacrefärd mellan Julikolonnen och Palais Bourbon i verket, gaf slutligen vika för de ifriga föreställningarne från sina valmän, den demokratiska pressen och Paris arbetare, och med signalen uteblef äfven hela demonstrationen. Annu har väl ingen bekräftelse kommit på La Frances påstående att lagstiftande kårens inkallande blifvit beslutet i den senaste ministerkonseljen i Compicgne; men allt gör det i högsta grad sannolikt, att kejsaren skall föredraga att med en smula sken at frivillighet göra hvad han eljest af opinionens påtryckning skulle bli nödgad till. I dag sammanträda nemligen de 116, som utgöra tiers parti i lagstiftande kåren, för att uppsätta en adress till kejsaren med begäran om kårens inkallande för att afsluta den urtima sessionen i somras,som midt under fullmakternas pröfvande blef afbruten. Det är detta mellanparti, som nu har makten i sina händer. I den vågskål, vare sig vensterns eller högerns, der det lägger sina röster, är majoriteten. Den kejserliga regeringen måste vara angelägen att ej .bryta med ett parti som har en sådan måkt i sina händer och som: dagligen förstärkes af öfverlöpare från den gamla, nu till ect antal af omkring 130 hopsmälta majoriteten, Hon skall säkerligen, med sin kända elasticitet, nu som alltid böja sig för nödvändigheten. Trots den officiella tiäningens försäkringar att alla rykten om en stundande ministörförändring äro ogrundade, envisas dock alla, som. lugnt betrakta den nuvarande ställningen, att anse en sådan oundviklig. Den engelska Times, som visserligen ej kan beskyllas för några demokratiska eller revolutionära benägenheter, yttrade sålunda för några dagar sedan: Det kan säkerligen ej vara kejsarens afsigt att framträda för kamrarne med sitt gamla kabinett vid sin sida. Han kan omöjligt vara okunnig om den gamla satsen att en ny politik mäste inledas af nya män. Den förebråelse man allmännast gjort honom har varit den, att han allt för länge envisats att vara sin egen minister. Hrr Rouhers och Forcades förtjenster må vara hur stora som helst, skall dock inge. betrakta dem annat än som skrifvare i deras kejserlige herres kabinett. Ingen skall någonsin tro att de kunna höjas till rang af sjelfständiga, ansvariga ministrar. Man säger oss, att kejsaren ej vet hvar ban skall få några andra, att Frankrike så länge varit i saknad af politiskt lif, att hela dess förråd af offentiiga män är upprymdt. Men om kejsaren verkligen hyser en sådan föreställniog, är det angeläget att han så snart som möjligt tages derutur. Låt en situation uppstå, och nya män skola genast framträda. Men under tiden är det en sak, hvarom det ej kan vara något tvifvel: hvilka andra som helst, men ej dessa. Så länge kejsaren omgifver sig medmän från i går, kan ingen ha förtroende till hans afsigter för i morgon.