med en viss ironi, men hvarpå likväl församlingen sätter framför allt värde. Här blir då frågau, om den teologiska skråandan — ty annorlunda kunna vi ej betrakta den lundensiska utgjutelsen — skall betyda mer än församlingens behof och anspråk? Hr H. är oss en alldeles obekant person, men han representerar i detta fall en åsigt eller en princip, som bör gälla mycket i ett protestantiskt land. Då vår ärade kollega förespår att, efter ett sådant exempel, kandidater till det presterliga kallet skola anmäla sig i dussinvisv — så skygga vi ej tillbaka för denna påföljd. Äro nemligen dessa kandidater väl qvalificerade, framför -allt i fråga om det presterliga sinnet, så lärer kyrkan icke Jida men af dessas inträde i det presterliga kallet, utan tvärtom deraf hafva gagn. Då skulle ju också den mycket öfverklagade prestbristen, hvilken man vill, från vissa håll, söka bota förmedelst löneförbättringar och andra verldsliga förmåner, på ett enkelt och naturligt sätt afhjelpas, utan församlingarnes betungande utöfver hvad redan, bedröfiigt att omtala, är fallet. FENSRNNONNETOYINSREAR