BLANDADE ÄMNEN. Bland andra notabiliteter, skrifves frår Ekesjö den 16 dennes, har vår stad i dagarne haft besök af doktorn och skaldekonungem Ahl strand, såsom bemälde herre, humoristiskt nog, kallar sig. Herr A. utbjöd denna gång helt anspråkslöst blott tvenne små om den högre tavtologiska stilen vittnande opera, bärande titlarne: Min första kärlek och en sommarmorgon i Ronneby samt De goda tappra Göterna och Esaias Tegnåers odödliga minne. Priset härför var bara en riksdaler, ett pris, tillräckligt likväl för sådana poetiska utgjutelser som till exempel följande små godbitar: På tinnarne af Mimens himmel Mitt snille hann, dit med sin blick, Det var dit en gång Tegner ville, Men dock försent ur verlden gick. och Uppå himlen Guda thronen Upp i himlen, der en Guden, Gudaskön Skördar sköna kärlekslagrar, i dess zoner Tar från lyran, Palmens lön. Annat slag var det i fordna tider, då hr A. for omkring och sälde sitt stora verk: Ljusets 8eger,, för hvilket han begärde och, mirabile dictu, af en och annan godmodig person fick — tretton riksdaler. . — Förberedelser. I Folkets Avis låses: Vi skynda att meddela våra läsare den intressanta underrättelsen, att i söndags middag afgick på jernvägen från Fredensborg till Sorö ett helt lass Jagthundar. I första dagarne af nästa vecka skall nemligen komma att anställas jagter vid Sord, som det berättas för att muntra upp hundarne till de större jagter, som förestå med anledning af den svenska konnngens väntade ankomst till Danmark, — Frågan om allmän afväpning. Franska fråga eidningen Charivari yttrar rörande denna räga: Det ser ut som franska regeringen har för afsigt att återigen föreslå de utländska kabinetterna en allmän afväpning. Detta förslag, som nu för minst hundrade gången kommer på tapeten, har verkligen någon utsigt att lyckas, ty det skall framkalla skratt — och skrattar man bara, så är man afväpnad. — Times? breflåda har fått en fiial-afdelning i Pariserbladet Tintamarre, som i sitt senaste nummen innehåller bland andra följande småroliga ref: Elisa! Du kan lugnt återvända hem. Spikbölden, som jag hade på nästippen, är borta. R2emollot. När du får återse mig skall det regna välling. Jag fann hos dig skaftet på en hvit strumpa fastsydt vid en känga. Det är för starkt! Återsänd genast min blommiga väst. Piroutard. Monsieur, när man älskar en qvinna drar man inte henne med sig hvareviga söndag på Invalidesplanaden och man bjuder henne på annat än stekt potatis. Nej, då stannar jag qvar hos mamma. Clarence K. — Mode-färg. Den allra nyaste modefärgen i Paris är — Nilvattnets och en klädning i Eau de Nil kommer att vid vintersäsongens början representera den högsta elegans. Ifall man skulle hysa någon oförmånlig tanke om det förtjusande i Nilvattnets färg, så ändras nog åsigt då man får höra hur kronikören i tidningen La France beskrifver den: Eau de Nil är en underbar blandning af ad och grönt med en silfver-skiftning, och en lädning med denna färg härmar förvillande likt glittrande vågor! — Objudna gäster på eonciliet i Rom. Experimontet med det ekumeniska conciliet i Rom n ej undgå att förhånas liksom andra abstrakta experimenter i våra dagar. En turist-politiker i Vi ningen Post har funnit ett nytt exempel derpå. Han skrifver från Schweiz: Medan man på kyrkodagarne i de protestantiska föreningarne och de frisinnade katolska dito med den allvarsammaste min i verlden åter mobiliserar mot det romerska kleresiets sträfvanden, draga ilgrimer till Rom i stora skaror öfver Simplon. ch hvilka pilgrimer sedan! Det är inga vallfärdande i fotsida kläder och slokiga hattar, inga andäktiga som stanna vid Mariabilderna och sjunga psalmer. Nej, bevars! Dessa pilgrimer båra tjocka sidenrober, blixtrande diamanter, ofantligt stora chignonger, ofta äro de fingertjockt sminkade på kinderna. Med ett ord: det är hela karavaner af parisiska cocodetter med deras maskulina bihang, moderniserade och blaserade synderskor, lycksökare och dylikt folk, hvilka anträdt sin .omresa och i god tid upptaga alla rum att hyra, så att de fromma fäderna kanske måste bivuakera på Campagnan. Rom har kommit en vogue hos ariserdemimonden. Ekumeniska mötet kommer att likna en saison i Homburg 0. 8. v., dock mera storartadt blir det. Just ett hyggligt sällskap! Hvilken publik, när påfven uttalar sin välsignelse! Men också hvilket herrligt tillfälle till en fabrikation af botfärdiga Magdalenor ex gros! Jag fruktar blott, att stoffet är mycket skört. Le diable i meäle! anmärkte en Pariser-kollega, hvilken, liksom jag, här anställer sina betraktelser. Djefvulen lägger sig deri. Helvetets härskaror bry sig icke om penningar, de äro i stånd att vända app och ned på hela den eviga staden, de äro med om allt, dock ej om fastorna. I denna punkt äro de omedgörliga. Kortligen: man tror sig se ett kapitel ur Parnys Gudarnes krig framför sig, Olympier från 19:de århundradet, hvilka med Oifenbachiansk musik vilja föra synden in ide kristnas himmel. Så framkallar en ytterlighet en annan och på denna nya stormakt, ha säkerligen varken kardinaler eller diplomater kommit att änka. — En duell under paraply. Den i dessa dafar aflidne franske litteratur-historikern Sainteeuve var i många hänseenden en underlig karl. För åtskilliga år sedan hade den lugne, allvarlige mannen mottagit en utmaning och som det regnale starkt den morgon duellen skulle ega rum infann han sig på mötesplatsen med en stor paraply öfver sig och en gammal ryttarepistol i handen. Sekundanternas invändningar tjenade till ingenting, Sainte-Beuve ville icke ställa paraplyn från sig. Han var beredd på att sätta sitt if på spel, men han ville icke ha sin rock våt och kanske få sig en snufva. Lifvet kunde han möjigen få behålla, men våt var han säker på att bli om han icke höll paraplyn öfver sig. Ett sådant fall var icke förutsedt i duell-lagarne och då Sainte-Beuve var envis måste de andra gifva efter. Med paraplyn i ena handen riktade han helt lugn pistolen med den andra. På detta sätt vexlades yra kulor, men duellen hade dock inga farliga öljder.