Några ord om Riddarholmskyrkan. . Från en dansk vetenskäöpsmail, som mec lilligt intresse omfattar vårt land, hvilket bar era gånger besökt, ha vi mottagit följande skrifvelse: , . Ur Redaktör! När jag, ehuru väl vetande för hvilken fara en främmande resande utsätter sig genom att tala mindre fördelaktigt om det land, der han färdas, likväl vågar sända eder dessa 1ader, så sker det derföre, att ni känner med hvilka känslor jag omfattar Sverge. Ivar och en, som kommer till Stockholm, fmner i denfia stad så mycket herrligt och vackert, att blott få Städer kunna visa make dertill; Stockholm har ej blott ett utomordentligt skönt läge, utan ock i många hänseenden ett alldeles förträffligt cinnehåll,, om jag så får uttrycka mig. Mer, med allt detta, är det dock en Sak, som det gjordt mig så ondt att se, att jag ej kan tillbakahålla min mening derom; — Jag vill yttra några ord om Riddarholms kyrkan; . . Denna kyrka är i flera hänseenden alldeles ensamtstående i verlden, och man kan derför ej förundra sig öfver, att den gör ett mäktigt intryck ej allenast på hvarje svensk, utan ock på hvarje främling, som har sinne för historiska minnen. Jag må tillstå, att jag under mina tvenne besök i kyrkan har gått i ett slags historiskt rus; de store svenske hjeltärne ha för min tanke stigit upp ur sina grafvar. Men vid sidan häraf har en viss bitterhet trängt sig på mig, ty — det må sägas rent ut! — svenska folket vårdar ej med kärlek de herrliga minnen; som gömmas i denna kyrka: I Danmark var Roskilde domkyrka, som ju motsvarar Riddarholmskyrkan, intill för omkring 20 år sedan vårdslöst behandlad på ungefär samma sätt, som Riddarholmskyrkan för närvarande. Från många håll klagades häröfver, och man har nu efter många ansträngningar kommit derhän, att ej blott kyrkan fullständigt restaurerats, utan man har tillika sörjt för att rengöra och skydda hvarje enskild del och hvarje minne, som hon innesluter. Jag är också viss på, atthvarje sakkunnig, han vare konstnär eller historiker, skall glädja sig åt den omsorg, hvarmed man i Roskilde domkyrka bevarat det gamla och ej gjort andra tillsatser, än sådana som dermed stå i öfverensstämmelse. Riddarholmskyrkan kan nu visserligen ej, såsom byggnadsverk, jemföras med Roskilde domkyrka; men hon är dock för god att vanhelgas så, som händelsen är. Ehuru det gjutna tornet ej fullt passar till det öfriga, ser det likväl rätt prydigt ut och förlänar derigenom kyrkan en viss yttre ansenlighet; men hvad som rentaf misspryder byggnaden är, att man målat hvalfven inne i kyrkan i svart och grått; — man kommer härvid att tänka på teaterdekorationer!... Vidare, att kyrkan har en orgel, hvilkens ornamenter äro antika, medan sjeltva kyrkan är i spetsbågsstil, samt att en del af kyrkan afstänges från det öfriga, derigenom att serafimerriddarnes sköldar bilda en skiljevägg. Ännu värre är den oordning och orenlighet, som råda öfverallt i kyrkan. Dessa herrliga segerminnen, trummor, pukor, nycklar, ligga der sammanhopade, som det fallit sig, och fanorna äro uppstälda på hvitmålade brädlappar, ja, gallret utomkring nedgången till den nuvarande konungafamiljens grafhvalf består till och med af omålade Jäkter. De stora minnesmärken öfver Magnus Ladulås och Karl VIII äro i flera delar förstörda, på flera ställen i kyrkan äro lösa grafstenar upp stälda mot väggarne, — kort sagdt, kyrkan vittnar om allt annat än vördnad och kärlek för de stora minnena, smak och ordning. Det har emellertid ej blott gjort mig ondt, utan det har också förvånat mig att se det tillstånd, hvari Riddarholmskyrkan befinner sig; ty när man kommer in i Nationalmuseum, skönjer man just all den kärleksfulla vård, man saknar i kyrkan. Jag hyser den förhoppning att mången Stockholmare, som ej på länge varit inne i Riddarholmskyrkan, med anledning af dessa rader skall göra ett besök derstädes. Jag är förvissad om, att han då skall få samma intryck som jag; — men jag vill utbedja mig, att ingen, som genomläser dessa rader, må misstyda dem, De äro nedskrifna med djup kärlek till de historiska minnena i allmänhet, och ej minst till dem, som omsväfvat mig, då jag besökt de store svenska hjeltarnes hvilorum. Och till slut ville jag lyckönska den arkitekt, som med kärlek till historien och fäderneslandet företager sig att undersöka, hur man bör gå till väga, för att få den jintresseväckande byggnaden i det skick som tillbörligt är.