att alls icke närma oss till dem; och det var i alla fall icke det värsta som kunnat hända henne. Hon undkom ju sina fiender ? Ja, siren, svarade Berenger, som med stor svårighet kunde beherrska sin röst och göra den stadig; hon undkom tids nog för att gifva ifvet åt vårt barn i ett höloft i det gamla tempelherreklostret, der hon vårdades af ett hugenottiskt bondfolk och en gammal prest, som fordom kände min fader. Deretter flydde hon till La Sablierie, hvarifrån hon skref till min moder, troende mig vara död. Jag var just nyss så pass tillfrisknad att jag kunde resa öfver för att hemta henne. Jag kom — och fann blott svart brända ruiner. Eders nåde vet huru hugenottiska städer behandlas. Och hon —? Berenger svarade blott med en blick. Hvarföre kom ni hit för att säga mig detta? sade konungen häftigt. Vet ni ej att de redan så godt som dödat mig? Jag rodde der ännu fanns någon jag kunde bjelpa. Det, finnes, det finnes en, eders nåde, sade Berenger, vågande att afbryta majestäets ord. Ingen. utom pi, sire, kan sifva mig mitt barn. Det är nästan säkert utt en medlidsam prest räddade det, men det oefioner sig i ett kloster, och en person af nin trosbekännelse kan hvarken uttaga det ler ens få sina frågor besvarade, utan en sunglig befallning. Icke med en sådan heller, i Paris åtminstone, sade konungen torrt; men i landsorten kanske de goda nunnorna ännu vörda in konungs namnteckning. Hör på, Am,roise, tag penna och papper och skrif orlern. Till hvem ? Till modren priorinnan i Ursulinerklostret Lucon, med eders nådes tillåtelse, sade Baenger, att låta mig få ur klostret taga och wemföra min dotter. Eh! är det bara en liten flicka? Ja, sire, men mitt hjerta längtar så mycet mera efter hennes närhet,, sade Berener med tårad blick,