h af denna tidnings läsare, som icke ha ti n gång till Lassens arbee eller till L. Dietric ). sons artiklar om Dsemringsstriden. i Ny ill Streräd Tidning för 1867, torde den skildrir vi i föregående artikel gåfvo af detendens a ) Om he 1830-talet gjorde sig gällande h -Ibintel n intelligersen i Norge, vara tillräcklig a bibringa den rätta uppfattningen af aD:en ringens, kulturhistoriska art och betydelse. . Den, söm kastar sig ut i. den allmänr förelseh med alla sing Mjölteftbre och nerve känner och vet, att hans irid utgår tär stri i En tänkande betraktare ser, att det ligg smärta i hans tadel och en djupare kärlek Ihans saknad. När jag skref Norges Den Iringn visste jag mycket väl, huru den ekul j Rem bli upptagen, och åtdock ktinde jag icke åter hålla mina bekäcneser... Jag ville icke Viän något annat än frigörelse från den sorg oc har, som betög mig, då jag såg, att Nog i sitt eget inre Totades at eh förvirring, fo! förspillde dess kraft och hämmade dess it veckling Det var en i så många goda nor eka sinnen liggande stämning af vemod oc barm, soin genöin tnig kom till utbott, — och det hände då, att fAere genoin ett unde sadana bmständigheter ej ovänligt sjelfbe drägeri vredgades otver, att jä fäde brag deres egna hemhga, halfklara och pinsamint tankar till deras fulla medvetande. 4) , Hvilka. förestälvingar Velhaven sjelf är kunnat görä sig Om den,störm; som Norges Demnrivg skulle förorsaka, och hära förtralig han efter sin egen utsago var med tanken: Det är godt att en dör för folket, så öfverträftade ) vet fock, säkerliger hans djerfvaste t De rörelser i atHösferen; till hvilken hans anfell två år förut iitot det Vergölandska skäldskapet hade gifvit anledning, var att anse sött ssefirens milda flägt mot den storm, som nu visads sig; och söm i nära två år skakade icke blott säsom då ett litet kottsri i hufvudstaden, utån hela landets bildade allmänhet. Och att så HhåstB bli fallet var taturligt; ty bäde var Demringen utart vetad trd ex skaldetalang; hvarom de prosaiska och poetiska iövektivetna möt Vörgelatid knapt hade gitvit någon aning, och derhäst var ämnet lenna gång af en mycket mera allmän betydelse: För det första var det icke någon enskild individ; mot: hvilken anfallet här riktades, nej, det var: till ett helt ajälskf med dess mångfaldiga fenomener i den sociala, politiska och htterära tillvaron, det var till ett helt folk, som Döriritiget vände -sig, och så skarpt och retfullt som detta anfall vat; måste också bela folket upptaga det. Vidare var Dexringen, icke blott nedrifvande, den uppstälde också — om också blott i en högst eknig bel — ett slags. framtidsidea!; sen detta anslog på siba stället patriotiska ängar, hvilkas klang måste ijuda lifligast månget öra, som förskräckt tillslöt sig för lagens larm, men som nog öppnade sig då alet lydde sålunda: sNaar nu Vaaren tykkes dig for gold, og alt er Lunkerhed hvorhen du skuer, og Himlen selv med Vinterskyer truer, hvor Lysets Frökorn lover manget Fold. da peger Köppens Fe mod Hedenold, og du ser gyldve Harper, bvasse Buer, og kloge Hoveder og Hjerteluer, i Björnebringer under Kobberskjold. Men Norge freder end sin Kjempes Ben, og berer Skjoldets drabelige Merke, der engang vagtedes af Heltesverd, og over Höjen staar den gamle Sten, hvor Sagnet sveever som en kvadfuld Lzerke med Morgenlysning paa den duvkle Fjer. Tbi Glandsen, der i Ahne-Hallen bränder, kan ej fortabes, der en hellig Arv, der falder renterig till Folkes Tarvji naar det kan have den med voksne Haender. Og medens Hallen sine Tanker sender till Aandens Virken og til Piov og Harv, ror atter Helteoldets faste Marv klare Hjerner og i faste Leender.