blott var af kört ighef. — domligt sinne, — så skildrade han tidbingsartikel år 1838 det första intryck, lab gelori Vergeland mo tinga demokratien — Hvilket börj medvetet af sin själsriktving öd öfveral sökte föremål, på hvilka det könde afspög! Uch örvå denna, måste möttaga ett lifligt ir tryck af hvad söm i någon ovanlig gra slog det eller stötte det ifrån sig; men di bhöfdes ingenting abbat än detta tillstån r att knyta min högsta uppmärksamhet vi Henrik Vergelands litterära verksamhet. Ja fög dektö feltdriel ällfarligare ål någons Hjina Jemoäårige. Från skolan bäde en lära re, som jag älskade, gifvit mig ett skärp sinne för skaldekönstenå kysklet och renhet Bel får betraktade nu Vergelands sträfva icke blott såsom någonting grundtalskt, uta: som en för utvecklingen, af hela vår liga tif förderlig utvakt. . Länge dröjd det icke Heller; förrän Han fick anledning at hetlärta ån och siha trösförvandttrs protes i det sommaren 1830 anonymt utgifna skaide stycket: Til Henrik Vergeland, som då, 2! år gammal, hade utsändt sitt kaotiska epos Skabelsen, Mennesket og Messias. IDikt högt som den unge skaldens blinda benndrar upphöjde detta i många afseenden obekliger Bmöpna dpus, lika lågt stälde hans poetisks kritikus det, lika hånande ropade han til honom sitt: Hvorlenge vil du rase mod Fornuften? Hvorlsenge svinge Donquixotisk Spscr, 0: 8. v. ända till det för öfrigt hvarken synnerdliget ginakfulla eller qvicka slutet: Din Rang du sikred dig med tusind Stemmer: Rang blandt Parnassets Daarekisteilemmer. Kriget var nu förklaradt, och det fortsattes nästan oafbrutet under loppet af flere år — i början verkligen med en sådan personlighetsjagt och, för att tala tent ut, på ett så trångbröstadt sätt, att man skulle ha haft svårt att tro, att af detta rent personliga käbbel skulle utveckla sig en sådan af hela folket med uppmärksamhet följd strid om principer, som händelsen sedermera blef. Den så kallade Stumpefejde — ett inom studentföreningens väggar utfördt ömsesidigt bombardement med personligheter mellan Vergeland och Velhaven, och som genom en af denne sistnämdes anhängares indiskretion fann väg till pressen — måste nu förefalla oss temligen pueril, och vi ba svårt att upptäcka qvickheten i de epigrammer, som då sluvgades fram och tillbaka, såsom i Vergelands: : Jans (d. v. s. Velhavens) Hoved Emne godt nok er For sifulinske Lire; Hans Hjerte og bans Charakter , For Djtevelens Satire — eller i Velhavens: Du drömte tidt om Lyrens Klang Om Drik af Hippokrenen; Du vaagnede blandt Vegtersang Og laa i Rendestenen. Detsamma gäller i nästan ännu högre grad om Velhavens nästa arbete, den vidlyttiga plana skriften: Henrik Vergelavds Digteunst og Polemik ved Aktstykker oplyste (1832), ett aktstycke, hvars upptagande i sin helhet i de samlade skrifterna dess författare har velat förklara genom att påminna om, att söfvergångens tid, renaissancen, alltid tillika är stridens och invektivernas tid. Men en Petrarcas, Laurentius VWVallas eller Tilelfos latinska iovektiver utmärka sig, huru ringa deras litteraturhistoriska värde än är och huru litet det pu skulle falla någon in att föranstalta någon ny upplaga af dem, genom en fulländning i formen, som Velhavens kritiska ungdomsarbete saknar, och i stället för hvilken det blott har att bjuda på en tröttande långdragen omskrifning åf stälJen i Skabelsen, Mennesket og Messias, hvilkas poetiska haltlöshet bevisas derigenom, att de icke taga sig ut, då de omflyttas till prosa, samt försök att bevisa långt mera, än som nödvändigt var, nemligen icke blott Vergölands totala nedsjunkande i alla poesiens ödesynder,, utan äfven huru han pästan vid hvart och ett af sina steg utvecklade brodden till sin medborgerliga upplösning o. 8. v. Visserligen gåfvoVergeland och hans vänner Velhaven icke mycket efter i polemikens grofkornighet, men denna blir dock mera ursäktlig hos den angripna skalden, som kämpar pro aris et focis, än hos kritikern, som pppträder såsom den goda smakens förespråare. Ett par år derefter, i en i Kjöbenhavnsposten tryckt artikel, klagar Velhaven öfver, att man 1 Norge var benägen attse en blott och bart ungdomlig ttppfäktning i denna strid.. Men annorlunda kanman icke en gång nu betrakta den, och det måste sägas ha varit en stor lycka för Velhaven, att han i det från sommaren år 1832 till September 1834 af Studenterforbundet utgifna veckobladet Vidar, till hvilket han skref det vackra invigniogsstycket: Paa gyldne Skyen, reist af Asers Vrelde staar der en hellig Borg fra Hedenold, fick tillfälle att öfva sina krafter på andra uppgifter än invektivers, Han var här en af de flitigaste medarbetarne, sökte leda läsarens uppmärksamhet utöfver hemmets gränBer, försökte sig ett par gånger, förnämligast iKristianias Sommer-og Vinterdvale i framställandet af det sociala lifvet, sysselsatte sig med den tyska romantiken och skref skaldestycken. : Af stor betydelse ha dessa två år utan tvitvel varit för hans inre utveckling; han lefde sig-nu in i den krets af duglige och om sin duglighet fullt medvetne män, som utgjorde Vidars redaktion, och han fick medvetande om, att han icke stod ensam i sin missnöjda uppfattning af de inhemska förhållandena. Resultatet blef Norges Deemring. r Att lemna en utförlig karakteristik af detta stycke och den i flere år fortsatta strid, hvartill det gaf anledning, skulle både öfverskrida gränserna för en tidningsartikel och vara mindre nödvändigt, så länge man, hvad enskildheterna angår, kan hänvisa till Lassens vidlyftiga framställning i boken om Henrik Vergeland og hans Samtid. För dem 2) P. A. Jensens antobiografi i Illustr. Nyhedsblad, 1863, sid. 238. :