(Insändt.) Något om gatwläggning. En mk, för hvilken allt för litet sörjes, åtminstone med allt för liten urskilning, det är gatuläggningen här i Stockholm. Här finnas gator, som äro så usla, att det i sanning är en skandal för kommunen, att något sådant kunnat existera, utan att af allmänheten blifva belyat och af vederbörande rättadt. Och vill jag nu framdraga ett exempel, som närmast berör mig och de af mina medborgare, hvilka bebo samma stadsdel — nemligen den del af Pihlgatan, som gränsar till Södermanlandsgatan, äfvensom denna sistnämnda gata. — Å dessa gätor finnas den ena om efter den andra och är det en lycka i olyckan att ej andra olyckshändelser inträffat vid gåendet å dessa gator, än att en och annan fallit omkull samt då tyvärr vrickat foten, stött sitt ben, o. d. Vi, hvilka bo på dessa gator, äro icke destomindre nödi e att med eller utan vår vilja erlägga de skatter, hvilka utgå i ech för stadens gatuläggning. — Faller det sig icke helt Datniligt att vi vilja att de gator, som vi mest begagna skola iordningställas? eller är det meningen att blott de ator, af hvilka vederbörande begagna sig, samt de hvilka ligga på norr skola vara gångbara? Stockholm den 19 Sept. 1869. P