En roman ur verkligheten. Hvarje år när S:t Michaels dag vänder åter, beder man i kyrkorna i Angers, Beaufort och Jumelles för Jean Gosset Laboudies själs eviga frid och hvila. Orsaken till denna sed ligger blott ett tjugutal af år tillbaka i tiden; den händelse, som gifvit anledning till densamma, är i hela sin historiska sanning af en så dramatisk verkan, att man kunde frestas anse den för en fantasi ur en diktares hjerina snoarare än ett pålitligt faktum, ifall icke alla enskildheterna låge vår tid så nära, att man med juridisk noggranhet kan följa sakens hela gång. THufvudpersonen i den sorgliga handlingen, Laboudie, var en afskedad soldat, hvilken gjort tjenst vid hären i Algier. Efter sin hemkomst skaffade han sig sitt lifsuppehälle såsom kringvandrande musikant; han drog från by till by i trakten vid Loire och roade bönderna med sitt spel på turkisk cymbal, hvartill hans dotter, den unga, sköna, blonda och blåögda Cecilie, dansade. Denna dotter var fadrens ögonsten. Hon ensam hade makt öfver Laboudie, när de häftiga paroxysmer kommo öfver honom, hvilka blefvo oftare återkommande ju mer han i starkare grad hängaf sig åt den njutning af berusande drycker hvartill han hemfallit. Så stort var hennes inflytande öfver honom dock icke, att hon kunde draga bort honom från denna olycksaliga böjelse. Han kunde väl för ett ögonblick låta sig besegras af hennes böner och någon tid rätta sitt lefnadssätt efter dem; men hans karakter var för svag att under någon längre tid tillåta honom lefva ordentligt, och han sjönk allt mer och mer under inflytandet af rusdryckernss lockelse. De spår af en mer än vanlig bildning, som visade sig under hans bättre ögonblick, försvunno då åter, och hade han någon tid hållit sig borta från förderfvets väg, hängaf han sig alltid sedan imed större lidelse åt sitt vilda lif. En känsla bibehöll han dock alltid, huru