kontinental publik, som denna sommar, till stor förskräckelse för äl rättskaffens prohibitister öfversvämmade vår marknad, vårt fattiga, men hederliga Sverge, och kanske vexlade till sig flera påsar med riktiga silfverspecier, lemnande här i landet endast några usla papperslappar till vexlar. Kanske att ni, hr redaktör, trott det vara Stockholm, som för närvarande tränges hvarenda dag mellan kl. 11 och 3 i konstföreningens lokal? Nej, det är just östgötarne, skåningarne och de andra utländningarne. Om jag skulle vara uppriktig, något som faller sig svårt för en korrespondent, så kunde jag säga er, att jag sjelf ännu icke satt min fot inom en teater på denna sidan om midsommar, men man har berättat mig att salongerna äro väl fylda med främlingar. Deremot har jag verkligen någon liten stund under de få dagar jag gjort ett kort besök i Stockholm tittat upp i konstföreningen, ty jag skall säga er att jag tycker om den föreningen, hvilket jag ock tror mig hafva haft tillfälle att visa uti några af mina föregågående bref. Konstföreningen är en intressant inrättning och en ganska nyttig ionrättning, der man för 15 rdr om året, d. v. s. för 7!2 butelj punsch — det är en svensk jemförelse, medgif det, hr redaktör — kan få se allt nytt som produceras inom de svenska bildande konsterna samt på köpet vinna en tafla, som kostar sina tusen francs och som tager sig utmärkt väl ut i en hygglig salong, när man bjuder främmande. Det är visst sannt, att man också kan råka ut för ett stycke målad väf, som man ej ville hafva ens i det mest aflägsna kabinett, men sådant hör verkligen till undantagen och vi skola ej tala derom åtminstone för närvarande, d. v. s. så länge man ännu hyser den förhoppning, att konstföreningens inköpsnämnd söker att godtgöra hvad den möjligtvis i nyssnämda afseende äfven i år felat. Det är minsann icke så lätt att vara i inköpsnämnden, skall jag säga, när man vet att det eller det dåliga stycket är måladt, förfärdigadt kanske, af en mycket aktningsvärd person, som icke mycket länge kan fortfara med den vana, han så att säga ätit sig in uti, vanan att begagna mat och dryck, såvida det dåliga stycket ej köpes. Ack, lifvet, lifvet, hr redaktör, det är en förunderlig sak; Vanan att äta och låta sina barn äta, hvad det kan inverka på en sjelf och på andra. Det har verkligen händt, att det inverkat äfven på andra, ty menniskokärlek och medlidande tillhöra icke alldeles fantasiens verld. Försök då, hr redaktör, att vara endast konstkännare och icke en enda smula menniskovän! å Emellertid reser väl Skåne, England, Östergötland, Frankrike, Tyskland och Wermland åter hvar och en till sig. Skall Stockholm då komma till Stockholm tillbaka, så lärer det väl ej försumma att göra flitiga besök på konstföreningens expositioner. Det säges, att föreningens närvarande konservator. professor Dietrichson, ämnar företaga en sydlandstur, tänker sjelf plocka sina apelsiner i Messina och när vintern blir som värst värma sig vid ZEtnas glöd, sedan göra ett besök på Hellas jord, kanske se sjelfva Micklagård och derefter först nästa år kommas hem till norden, släpande med sig några stora packlårar med ypperliga konstsaker som professorn letat rätt på i konstens gamla länder. Konstföreningen kommer dock icke att stängas, fastän konservatorn resel bort, Den stora salen skall väl äfveni vinter illustreras af goda konstverk. Men äfven nu finnas sådana der, Stora och små taflor af Axel Nordgren, Koskull, Kiörboe,