gon köpare. SLA BR — Nykterhetsmöte. 1869 års nykterhetsförening hade den 9 d:s på aftonen sitt första offentliga möte uti handelsinstitutets lokal i Brunkebergs hotell. Denna förening skiljer sig i några hänseenden från de äldre föreningarne här i landet. Lika med dem åsyftar föreningen i främsta rummet att genom eget föredöme visa spritdryckers umbärlighet såsom förplägningsmedel samt att äfven genom tryckta skrifter, offentliga föredrag och andra tjenliga medel framställa lämpligheten och nyttan af deras bortläggande. Men denna förening afser jemväl att anvisa bättre sätt att begagna den tid och de tillgångar, som genom bränvinsdryckers umbärande kunna besparas, samt i allmänhet att befordra sina medlemmars förkofran i förädlande och nyttiga kunskaper och färdigheter, förnöjsamhet och välstånd. Den vill således icke blott afskaffa en osed, utan ätven förskaffa ersättning för en, om ej alltid skadlig, likväl vådlig och förförisk njutning. Föreningen lägger en hufvudsaklig vigt derpå att vinna fruntimmers deltagande, såsom säkraste utvägen att få sina grundsatser hyllade i hemmen. . Den kräfver af sina ledamöter icke någon årsafgift och fordrar ej heller något för lifvet bindande nykterhetslöfte, utan endast för så lång tid som någon vill tillhöra föreningen. Sedan vid sammanträdet i torsdags föreningens enskilda angelägenheter blifvit förhandlade, fäste hr Österman mötets uppmärksamhet derpå, att föreningen med de henne till buds stående medel aldrig skulle kunna ernå sitt ädla och välgörande syfte, hvadan han hemstälde att föreningen måtte hänvända sig till och påkalla statsmaktens kraftiga ingripande. Uti den öfverläggning, som i anledning häraf uppstod, deltogo flera, som från olika synpunkter betraktade hr Östermans förslag. Direktör Georaii trodde det vara både ändamålsvidrigt och fruktlöst att under närvarande förhållanden vädja till statsmakten, då ju allmänna meningen och sederna voro ifrån nykterhetsvännernas åsigter och sträfvanden vida skilda. Lektor Elmblad avsåg att nykterhetsvännerna här i landet alltför tidigt slutat sitt arbete på allmänna tänkesättets förändring och alltför mycket litat på Jagstiftningens förmåga att hämma bränvinseländet. Handlanden Beronius var af samma åsigt och menade att staten icke kunde förhindra spritdryckers bränning och tillhandahållande, så länge flertalet af folkets målsmän anse sådana drycker nödiga och nyttiga. Hr Hagerman (Stockholms arbetareförenings ordförande) utvecklade på ett särdeles klart och anslående sätt, huru mycket den nya Bränvinslagstiftningen redan åstadkommit synnerligen på landsbygden, men äfven, om än i mindre mån, uti städerna, hvarest dock dessas vinst af bränvinsförsäljningen vore till hinders. Särskildt i Stockholm kunde ej nekas att superiet på de sista 8 å 10 åren minskats i samma mån som krogar indragits. Emot dessas ytterligare indragning mötte bland annat svårighet deruti, att rättigheten dertill af många innehades såsom personligt privilegium, hvilket icke mot deras vilja kunde beröfvas dem, och att, så länge detta fortfore, upphäfvandet af andra krogrättigheter blott skulle oda derhän att så mycket mera gynna och rikta de privilegierade. Tal. önskade på det varmaste att alla, men särdeles arbetsklassen, måtte undslippa det gräsliga förderf, som dryckesvanan vållade, och så mycket som möjligt, helst alldeles, afbålla sig ifrån sådan förtäring, som dertill mest föranledde; men han kunde ej gilla, att orimliga anspråk gjordes på myndisheterna, hvilkas välmenande afsigter i detta hänseende man ej egde skäl eller rätt betvifla. Hr Smitt hade i främmande länder funnit huru väl ett förnöjsamt och lyckligt samlif kunde finnas utan ett sådant bruk af särdeles starka drycker, som här vore vanligt; men han ville dock hemställa om icke någon ersättning, något surrogat derför vore behöfligt och önskade, att föreningen ville härom uttala sin mening. Angelägen att den alltmer olidliga tungan af fattigvården måtte kunna förminskas, hade talaren förestält sig, att bränvinssupandet, gåsom dess förnämsta orsak, skulle i betydlig mån aftaga, om mat och bränvin ej kunde fås på samma ställe såsom på våra krogar. Talaren anförde exempelvis Berlin, hvarest på matställena i allmänhet ej en enda sup kunde erhållas. Talaren ville antaga, att ettnärande och stärkande baierskt öl, för godt pris, lämpligen kunde sättas i bränvinets ställe, hvarigenom ej folket inleddes i sådan frestelse, som nu vore förhållandet. Hr Drugge begärde proposition hr Smitts framställning. Hr Elmblad åberopade bränvinshistoriken såsom det bästa vittnesbörd, att den åsyftade förbättringen ej kan genom lagstadganden vinnas, enär bränvinsbegäret ständigt visat sig likna palmträdet, som höjer geig i samma mån som det med tyngder belastas. Hr Österman anmärkte mot hr Hagermans yttrande om superiets aftagande i Stockholm, att det åtminstone icke gälde för de senaste 2 eller 3 åren, Det vore nu förskräckligt och bjertskakande att se. Man kunde vissa dagar och i vissa delar af staden ej gå en half timme, utan att träffa öfverlastade personer. Tal. stod fast vid sin mening, att statsmakten egde rätt och pligt att sätta en damm mot en sådan sambhällsolycka. Hr Hagerman förenade sig i hr Smitts tanke, att bränvinsutskänkning borde skiljas från mathållningen och ville gerna, för att förekomma krog sittning, att inga beqvåmligheter — ej ett bord eller en bänk måtte finnas, der bränvin försåldes. Nu blefve på krogarne de slätt betjenade, som söpe — de kunde der vänta att sist få sin matortion. Expeditionssekreteraren Gyllensköld meds delade den erfarenhet, som i främmande länder vunnits, och hvad ihärdigt arbete, som behöfts för att i Amerika komma derhän, att spritdrycksförsäljning nu vore i 18 af de förenade staterna förbjuden, samt huru i England och särdeles i Norge det visat sig, att bränvinsförtäringen, fattigdom och elände stigit eller sjunkit i samma mån som nykterhetsvännernas arbete fortgått. Målaremärstaren Lindborg (arbetareföreningens vice-ord