icke vet någonting, som mer förtjenar de begag nade stränga uttrycken, än den utmaning till ohörsamhet mot. statsförfattningen och lagarne, hvilker från denna talarestol utkastats af den främste prinsen af blodet. (Nytt larm.) Quentin-Bauchard: Detta rör icke er person. Segur VAguessean: Må man nu säga, om detta tal icke var beklagligt, sorgligt och skandalöst. (Nytt oväsen.) Presidenten: Var god och öfvergå till den personliga saken. : Segur d Aguesseau förklarade nu, att han ingalunda, såsom prinsen påstått, fordrat af utskottet, att det senatsbeslut, som förbjuder att diskutera författningen, skall upphäfvas. Han håde påyrkat motsatsen. Segur vill derefter åter börja tala om prinsen, men Rouher tager ifrån honom ordet, hvarmed denna episod är slut. NORD-TYSKLAND. I sydtyska tidningar har på senare tider flera gånger uppdykt det ryktet, att grefve Bismarck troligen för längre tid — om icke för beständigt — skulle draga sig tillbaka från statsaffärerna. De skäl, som skulle förmått honom härtill, uppgifvas olika. Än heter det, att en reaktionär kamarilla, som ledes af general Manteuffel, bemäktigat sig konungens förtroende och undavträngt grefve Bismarck; än att förbundskanslern icke kan komma öfverens med krigsministern v. Roon. Andra påstå, hvad man redan förut hört yttras, att Bismarck för intet pris vill deltaga i den preussiska landtdagens förestående session och derföre ämnar utsträcka sin permission åtminstone tills in på det nya året. Huru man nu än vill bedöma dessa meddelanden, så är det dock ett faktum, att det i grefve Bismarcks förhållande till den preussiska ministören å ena sidan och till landtdagen å den andra inträdt en oklarhet och obestämdhet, hvarom till och med de preussiska liberala tidningarne yttra sitt beklagande. Times, som i bedömandet af situationen i Preussen väsentligen stödjer sig på de meddelanden, som erhållas af dess korrespondenter i Berlin, uttalar sig om de dervarande förhållandena i en ledande artikel, som väckt ett visst uppseende i Tyskland, enär den-likaledes stödjer sig vid suppositionen, att det i konungens närhet finnes ett reaktionärt parti, som söker motarbeta Bismarcks inflytande. Times yttrar sig väsentligen sålunda: Den preussiska landtdagens förestående session skall öppnas under omständigheter, som låta förutse en allvarsam konflikt mellan regeringen och deputeradekammaren: Segrarne i Böhmen och de öfriga händelserna år 1866 förlora så småningom sin moraliska inflytelse, folket börjar vända sig från den utländska politiken till de inre frågorna och partierna intaga ånyo sina förra ställningar. I konungens råd ha mån af strängt konservativa grundsatser fått alltför stor ötvervigt, och militären och byråkratien intaga en alltför framstående pa Till och med det tålmodiga preussiska folet finner, att tyglarne äro för styfva. Det synes derföre oundgängligt, att förändringar i styrelsen måste ske, samt att de liberala eftergifterna icke längre kunna uppskjutas.. Regeringen fordrar för mycket för armån, och deputeradekammaren motsåtter sig dessa anspråk af financiella och ännu mera af politiska skäl. Det låter visserligen icke förneka sig, att Frankrikes hotande hållning (2) i visst afseende rättfärdigar den påtryckning, som ministören utöfvar på landets materiella hjelpkällor; men den ifver, som en nation ådagalägger för fäderneslandets försvar, måste dock alltid vara beroende af de intressen, som stå på spel. Då det skall föras krig, måste stridens pris svarå emot de fordrade offren ; men preussarne ha redan alltför länge utgjutit sitt blod i krig, som endast kommit dynastien eller den tätt sammanslutna aristokratien till godo, under det man deremot förtrycker folket. Vi tro, att sessionen ej skulle vara långt framskriden, . innan regeringen på allvar skulle ställas till räkenskap. Det finnes endast en man i kabinettet, på hvilkens visdom och moderation vi ständigt varit benägna att tro, och det är att. hoppas, det icke hans sjuklighet i nödens stund skall aflägsna honom från konungens sida. Grefve Bismarck är en man af sm tid, och det har aldrig varit tvifvel underkastadt, att han förmår klart inse, hväd nödvändigheten bjuder, och är : beredd att göra eftergifter, då det allvarsamma : ögonblicket kommer. Men vid sidan af honom stå män af helt annat slag, män, med hvilka han —L. tvungen af nödvändigheten — måste gå hand i hand. Den tid är nu kommen, då grefve Bismarck antingen måste skilja sig från några af sina kolleger, eller duka under i förening med dem, och hvilket beslut han i detta afseende skall taga, derom kan det knappast råda något tvifvel. Han vet, att inrikesninistern och kultusministern genom sitt uppträdande väckt ond blod och derigenom väsentligen bidragit till, att de af regeringen heärda penningbevillningarne icke blifvit lemnade. vad skall han nu göra, då den preussiska landtdagen sammanträder efter det nordtyska parlamentets och tullparlamentets sessioner? De dåliga elementen i kabinettet sägas känna sig starka genom det understöd, som konungen lemnar dem; men vi kunna dock icke antaga, att konungen skulle vara så obetänksam att stöta de ledare från sig, som förhjelpt honom till en så hög ståndpunkt. Så länge försynen låter konungen behålla sin förste minister, skall han ej kunna undvara honom, och om grefve Bismarck gör bibehållandet af sin ställning beroende af, att några af hans impopulära kolleger aflägsnas, så bör man hoppas, att dessa sjelfva skola finna sig vid att träda tillbaka. Konungen är fast besluten för att bibehålla sin armås nuvarande styrka. Han vet, att penningar härför äro af nöden, och att inga sådana kunna : fås utan representationens bevillning. Han vet dessutom, att endast grefve Bismarck kan visa honom vägen till erhållande af denna bevillning, och han bör sjelf bäst veta, under hvilka vilkor -grefven vill lemna honom sitt understöd. Konung Wilhelm återkom den 4 dennes tilll: Berlin från sin sommarresa. ITALIEN. I de senaste korrespondenserna från Italien har det berättats, att osämja skulle ha uppstått inom ministeren i anledning af en cirkulärskrifvelse af justitieministern Pironti till de allmänna åklagarne, hvari desse uppmanas att med större stränghet handhafva presslagarne.. Denna skrifvelse föranledde formliga protester af Ferraris, Mordini och Bargoni, hvaremot den gillades af kabinettets öfrige medlemmar, utom marinministern j