HILVUBEVUR GC I DCPL 7 Ett af de falare lyten som häfta vid deniti mindre samvetsgranca delen af pressen och li tillika ett utmärkande kännetecken på den-s samma är bland annat det sätt, på hvilket e rättegångsoch polissaker af denna pressre-h fereras. a s Det var först något före år 1820 som pressen i vårt land började sysselsätta sig någotP med rättegångssaker. Den af Cederborgh och la Georg Scheutz efter 1816 utgifna oppo-Y sitionstidningen Anmärkaren grep sig medin kraft och allvar an med det beryktade Wermdö ja målet och:kastade ljus öfver de -olagligheterd och godtyckligheter, som derutinnan af åt-ja skilliga myndigheter voro begångna. Den aft bröderna J.P.och S. L. Theorell 1820—22 ret digerade Courieren följde med stor uppmärkh samhet och en skarpsinnig kritik atskilliga a märkligare rättegångsmål, i enlighet med den n undsats, som dess redaktion uttalade: Då js agen kyänkes, då den förlamas, då är sam-s hället upplöst och olyckligt, äfven om detln egde de mest förvånande ekonomiska fördelar; s hvarje den minsta öfverträdelse af lagen måste t med oblidkelig stränghet framhafvas och be-r ifras, på det medborgare och styrande måll vänja sig att i allt annat se småsaker, ijemjc förelse med lagens helgd;. Genom att beifra s underdånigt fjesk hos den högsta domare-1l makten, mannamån, godtyckligheter, olaga jt arresteringar 0. s. v. bragte nämde tid-ll ning det derhän, att allmänhetens intresse l väcktes för lagskipningen och för bevarande g af sträng laglighet samt att de lagskipande li insågo, att de genom tryckfriheten voro stälda !c under kontroll af den upplysta allmänna meningen; f Ett område, der emellertid ännu alltjemts den mest a godtycklighet rådde! och dit publicitetens blickar icke nådde, var t t f S f Stockholms poliskammare. Der gick högst summariskt tillväga och man kan gerna antaga, att hufvudstadens polismästare begagnade eller åtminstone praktiskt tillämpade det till ordspråk vordna uttrycket: det hör inte hit, ifall någon talade om rättvisa och laglighet. Det var Aftonbladet, somi begynnelsen af sin bana började låta offentlighetens ljus 4 spridas öfver förhandlingarne i poliskamma( ren och som trots alla svårigheter och traj1 kasserier från vederbörandes sida lyckades : att låta publiciteten äfven der få fast fot;l, hvarefter det icke mera blef möjligt att be-l; handla tilltalade så godtyckligt och nonchalant som förut, om också manåret att amn-: taga och i någon mån behandla hvarje an klagad såsom skyldig icke helt och hållet kunnat utplånas, såsom stående i sammanhang med. vårt inqvisitoriska -rättegångssätt. Sedermera antogo redogörelserna för rättegångsoch polissaker allt större dimensioner. Inom vissa blad började de icke blott intaga det största utrymmet i textafdelningen, utan tillika redigeras på ett sätt, som vitnade derom, att man alldeles glömt bort, hvad som egentligen skulle afses med en sådan afdelning. Meningen med domstolsförhandlingarnes offentlighet är otvifvelaktigt att gifva tillfälle till kontroll samt att genom lemnadt tillträde för allmänheten varna densamma och väcka afsky för brottet och lasten. Men månne man -kan säga, att det sätt, hvarpå först Folkets Röst och sedermera de tidningar, som i detta hänseendet trampat i dess fotspår, plägat redogöra för domstolsoch polis-förhandlingar, är egnadt att i någon mån tjena dessa båda syften? För hvar och en som är begåfvad med sund smak och med känsla för det tillbörliga kan det ej vara annat än motbjudande att läsa dessa anekdotformiga berättelser, dessa quasi-humoristiska uppsatser om de felsteg eller snedsprång som af hvarje på samhällets utkanter vilsekommen stackare begås. Den form, under hvilken ifrågavarande tidningar redogöra för dessa ämnen, tyckes tydligen utvisa att meningen snarare är att skaffa publiken en lättsmält lektyr: man gör af hvarje äfven mindre-förseelse en cause celebre, man skämtar öfver till och med de gra laster, och det är klart att under såana förhållanden offentliggörandet måste verka rent af demoraliserande och derigenom ändamålet med domens afkunnande för öppna dörrar helt och hållet förfelas, w När pressen uppdagar de olagligheter som af offentliga makten begås och omutligt underställer dem opinionens dom, när den söker att undanrödja de missbruk som utöfvas till förfång för det allmänna bästa, då handlar den fullkomligt riktigt och som det sig bör af en press som vill stå i frihetens, sanningens och moralens tjenst; men det är ej i sanningens och moralens intresse man handlar genom att omständligt och i skämtsam ton berätta om allt ondt som händer, isynnerhet då det endast är fråga om enskilta förhållanden. Man tager sig derigenom ofta en rätt att för den skyldige ste-ra det straff lagen stadgat — en stegring, om hvars lämplighet såsom befordrande den brottsliges förbättrande tankarne i många fall -kunna vara mycket delade, och hvilken ialla hän delser bör ske endast med den största urskilning och grannlagenhet. De ifrågavarande tidningarnesäga sig gemenligen skrifva för folket. I sanning, de måtte göra. sig besynnerliga begrepp omedetta folk, hvars målsmän de säga sig vilja vara. Att de på sin publik ej hafva några anspråk på en ädlare smak, det visa de ofta nog i andra fall, men att döma at deras skrifart i rättegångsafdelningen, ådagalägga de att:de till och med frånkänna densamma hysandet af bättre menskliga känslor. Då sedeförderfvet i Rom hade nått sin höjdpunkt, hittade dess tyranner på att låta menniskor, merendels brottslingar, sönderslitas af hvarandra eller af vilda djur, för att förlusta den demoraliserade publiken. När en myceket spridd tidning i sina spalter ej blott låter brottslingen, hvars förseelse icke företer någon