fangaborg, er klippö med ett kastell — allt der gjorde på de resande ett kraftigt och be. 45 bagligt intryck. De små ångbåtarne, som korsade hvarandra på de omgifvande vattnena, blefvo också genast anledning till beundran och förtjusning. Huru skulle man på ndast fem dagar kunna göra sig tillräckligt 3k bekant med en stad, hvaraf första anblicken var så lockande?... Detta utgjorde författarens förtviflan. Han tröstade sig dock med det efter hans egen uppgift under sådana förhållanden triviala -Berliner-ordspråket: Was fraadt werden kann, wird gemaächt, och så for! kt an genast till Djurgården och begaf sig nar är turligtvis direkte till Hasselbacken. På Djur-!M gården och isynnerhet på Hasselbacken, säBi ger förf., är till och med dinerandet och su perandet romantiskt, Ja i sanning, tillägger han, att äta på! Hasselbacken har sin poesi, äfven om man Pi icke vet, att det eleganta etablissement, hvilket i allt gör ett storstadsaktigt förnämt intryck, sysselsätter öfver 80 tjenande personer och är samlingsplatsen för Stockholms förnäma -verld. Nej, vigtigare än detta är den syn, som utbreder sig från ställets balkonger och verandor. Under sig ser man en trädgård af klippterasser, tätt framför. denpa en af fartyg lifvad arm af Östersjön och i bugtens medelpunkt den der lla Kastellholmen samt der bakom i bred rospektus sjelfva staden med de högt öfver varandra uppstaplade husen på Södermalm, och på sidorna blåa berg. Det är en originelt och storartadt skön bild med den egen domligaste förening af det allvarliga Och det älskvärda. Författaren deltog redan samma afton i en utfärd till Ulriksdal, der han åsåg den till det farstliga brudparets ära hållna störa militärrevyn. Uniformerna tyckte han vara dels föråldradt martialiska, del8 rätt nätta, och nästan alla soldaterna hade, säger han, intelligenta ungdomliga anleten. Han berömmer kadetterna och de norska jägarne. konungens och hans omgifnings sätt att umgås med allmänheten fann fört. en fin otvungen ton, som skulle med sitt behag hafva inverkat till och med på en röd republikan, Fr Att våra gäster från andra sidan Östersjön. naturligtvis begåfvo sig till Mosebacke och der föllo i den superlativaste hänryckning, det är klart. Jag vågar ännu eh Tang erinra er om att Mosebacke kommer en dag att låta turisterna glömma Rigi och hela Schweiz. Det skulle visserligen tyckas som både Mosebacke och Rigi, helst utsigten från dem just icke har något gemensamt, kunde trifvas på samma gång i turisternas goda hågkomst, men det, tror jag-icke mycket på. Antingen den ena eller det andra. För min del voterar jag för Mosebacke, hvarifrån den ifrågavarande författaren tycker lifvet erbjuda en paradisisk bild, en bild som verkligen skulle kunna följa oss under alla tider, ända in i den djupaste, djupaste dröm. Det är hans egna ord jag anför. Förf. for till Drottningholm och i förbi; farten hade han tillfälle att på afstånd be-trakta -ett meeling (det ena felkmötet vid rr Stockholmaren älskar sin natur, säger han, oaktadt gammal bekantskap, med en ömhet, som nästan har något rörande. De politiska och sociala folkförsamlingarne hållas sommartiden, om möjligt är, i det fria å bergen. Då taga männen qvinnor och arn med, och under det-de förra hålla allvarliga rådplägningar, laga de senare ur de medförda korgarne maten i ordning. I förbifarten sågo vi högt uppe på en klippa ett sådant meeting, på hvilket valförberedelserna till nästa Riksdag diskuterades — en skara männer i en tät krets och rundt deromkring deras familjer, ett brokigt behagligt stycke folklif, deröfver den blå himmelen, derunder det klara vattaet, på sidorna mörka skogar, det hela öfvergjatet af gyllene solljas. Strömparterren, Berzelii park och Blanchs cafö erhålla många loford. Afven Strömsborg besöktes af förf., som fann sig mycket väl vid en god måltid på den lilla miniaturön, som han kallade holmen, med sina rikt löfvade träd och de i brokig nationaldräg utstyrda dalkullorna, hvilka i flaggprydd båt fraktade honom dit och derifrån. Att Hags och Gustaf III äfven hafva sin plats i författarens skildring, kan man väl förstå. Har menar, med anledning af Verdis opera Maskeradbalen, att Gustaf III med alla sinå fel dock väl icke hade förtjent att blifvå mördad af Ankarström och satt i musik a Verdi. Den sista af de åtta artiklarne om lust färden till. Stockholm egnas åt en karak teristik af stoekholmarne. Jag anhåller at få meddela något derom en annan gång jemt något som dermed eger sammanhang. känna oss tacksamma mot hvar och en främ ling, som egnar oss den u pmärksamhet hvilken vi i sjelfva verket Mäfva rätt at anse oss förtjena, men som hittills, kansk dock till stor del genom vårt eget fel, e blifvit oss så ofta beskärd. Hilarius. Telegrafunderrättelser.