Bättegångsoch Pollssaker. Bepröfvadt botemedel mot lamhet. Söndagen len 29 i sistl. månad kom en ogift qvinsperson, Ingrid Maria Olsdotter, hvilken uppgifver sig vara kommen från Helsingland, till en hustru Margareta Svedberg, boende på Surbrunnsgatan å Norr, och begärde att få bo hos henne öfver natten. Hustru Svedberg, som lär vara en mycket beskedlig menniska, biföll hennes begäran och de båda qvinnorna blefvo snart Bekanta. De meddelade hvarandra oförbehållsamt åtskilliga pikanta historier ar deras framfarna lif och samtalet fortsattes till sent på aftonen. Gumman Svedberg kom lyckligtvis att nämna, att hon under de senare åren lidit af en särdeles svår lamhet i kroppen, hvarjemte hon tidtals varit besvärad af gikt och åtskilliga andra krämpor. Här blef hon afbruten af vännen Olsdotter, som erbjöd sig att i en handvändning kurera henne från de ledsamma plågorna. Vill pi bli frisk? så började Olsdotter, och då svaret naturligtvis blef jakande, så var läkaren snårt färdig med receptet. Har ni någonting af ädel metall, silfver eller guld, men det får lof att vara sådant som ni ärft af edra föräldrar ? Gumman Svedberg plockade fram det lilla, hon hade qvar från föräldrahemmet, bestående af en fingerring af guld och en tesked af silfver. Nu, fortsatte Olsdotter, skall ni lemna mig en silkesschalett att knyta in dessa saker uti och derefter skall alltsammans gräfvas ned ien kyrkogård. Jag skall gerna, efter ni är så klen, åtaga mig detta bestyr sjelf, så vet jag också att det blir riktigt gjordt. Så fort den ädla metallen blir gömd i jorden, är ni fri från plågor Derefter gjorde Olsdotter under åtskilliga betydelsefulla tecken nio knutar på schaletten och beredde sig till utförande af sitt maktpåliggande värf, sedan hon likväl först fått mottaga en riksdaler såsom läkarearvode. Hustru Svedberg kände sig bättre i samma stund Olsdotter aflägsnade sig. Olsdotter, som ej kände närmare till hufvudstaden, kunde ej finna någon kyrkogård, utan förvillade sig in till en juvelerare på Drottninggatan, der hon bortbytte ringen mot ett par örringar af samma metall. Derefter begaf hon sig in på en närliggande restauration, der hon intog åtskilliga förfriskningar, hvilka liqviderades med den af hustru Svedberg bekomna riksdalern, och derpå fortsattes promenaden ända till hörnet af Rörstrandsgatan, der Olsdotter fann en mångelska sittande, hvilltens varor sågo alltför inbjudande ut, för att Olsdotter skulle kunna gå förbi. Som riksdalern gått till ända och ej mera penningar fanns, hade O. ingen annan utväg än att, för erbållande af en butelj öl, pantsätta guldringen, deraf den ledsamma följden naturligtvis blef att gumman Svedberg ännu skulle dras med sin lamet, till dess att O. kom i tillfälle att lösa tillbaka ringen, men Olsdotter var så törstig och hade ej lyckats få rätt på någon kyrkogård. Följande de gen fann Olsdotter att det ej var möjligt att taga sig fram i Stockholm utan mat och dryck, hvarför hon återvände till sin vän mångelskan vid Rörstrandsgatan och erbjöd henne att till billigt pris köpa silfverskeden, som O. numera ansåg sig ej kunna använda till det för den lama Svedberg uppgifna ändamålet. Under köpslagningen öfverraskades likväl Olsdotter af en poliskonstapel, som, dels till följd af den pågående handeln, dels ianledning deraf att Olsdotter ej befann sig så nykter som anständigheten fordrade, fann sig befogad att taga henne i förvar och låta henne i poliskammaren närmare redogöra för sin praktik som läkare. RR TANT TKR