BLANDADE ÄMNEN KF: Måns Månssons Lappa. I Eskilstuma Tid nings senaste krönika läses: Så är då Måns Hul tins lik verkligen funnet och bar fått sin platsi ven jord. feg är gen atven Då Up be grafves i den gamla östgötagrafven sal kyrkogård, hvars mossbelupna minnessten bär F U. Kernells, en af de bekante bröderna Stenbam mars, med flera kända namn. Det sista blifve ingalunda det minst berömda. Redan inna Mäns sjelf blifvit jordad, hade jordens mo derliga sköte mottagit hans lifs trogna följe Riagarinna, den gamla pappan, en den fulaste Men också mest originella och intelligenta indivic af hundslägtet. Detta ondsinta, läraktiga, fyrbent: väsende, som var till ghipskhet begifven på bor dets nöjen och understundom uppträdde klädd : kappa, hvilket Jå det högsta missklädde henne men å andra sidan till den grad uppöfvat sinä för mögenheter, att hon — vid godt lynte — hardf när talade med menniskotunga, var under de siste tio åren ett så vigtigt moment i den humoristiske skaldens lif, att hon vid en karakteristik öfvei honom icke får glömmas, Hon hade följt honom öfver Atlanten och var nu äfven med på hans sista färd, då hon räddade sitt lif på en holme Det hade likväl ej mera något värde för henne. hon tjöt oupphörligt ängsligt, och då det synt att hon ej länge skulle öfverlefva sin herre, för. des hon till den holme, der man funnit henne, och blef der skjuten. Der ämnar man ock resa en liter. vård öfver henne med inskriften: Här hvilav Måns Hultins Lappa, död 1869. . En inbringande näsa. En mycket rik man 1 London dog för kort tid sedan och har befunnits testamenterat sin till flera millioner uppgår ende förmögenhet till en ung miss B. Då denna underrättades härom, förklarade hon, att hon aldrig känt den döde; men sedan hon sett liket utbrast hon öfverraskad: Jag känner honom; det var den herrn som hvart jag gått följt efter mi samt skrifvit vers om min näsa Bland den aflidnes papper fanns verkligen flera poemer till den skönas näsas ära och mer än 50 teckningar af den. Testamentet slutade med följande ord: Jag beder miss B. mottaga hela min förmögenhet, som är alltför-ringa i jemförelse med den obeskrifliga njutning, som betraktandet af hennes person och isynnerhet hennes underbart sköna näsa förskaffat mig. Efter läsningen af dessa ord afvisade miss B. icke längre den rika gåfvan. — Barrträdens inflytande på källor och bäckar. Den engelska tidskriften Atheneum meddelar följande om barrträdens förhållanden till källor och bäckar: Man vet nu öfverallt så temligen att lundar och skogar af löfträd befrämja regntillgången och att de derigenom underhålla källor och floder, men det är mindre kändt att barrträden åstadkomma motsatt verkan. gemen faktum tyckes emellertid visa att detta är händelsen, och de, som ega öde landsträckor, skola nog höra det med nöje. Skogen vid Sanct Amand, som ligger norr om Valenciennes och har en areal af 1800 acres kiselhaltig sand blandad med en liten del lera, var fordom betäckt med småskog samt uttorkade ekoch björkgrupper, och blef, emedan den på åtskilliga ställen var mycket Bsumpig, mycket besökt af morkullor. År 1848 undanröjde man denna skog, som icke gaf någon afkastning, och planterade i stället skotska furuträd (pinus sylvestris), som växte bra och hvilka Du äro stora vackra träd och en prydnad för det nakna landet. Men då de växte till, gjorde man den upptäckten, att de sumpiga ställena blefvo torra, att morkullorua lemnade trakten och att två eller tre källor och en liten bäck, som runno genom småskogen; slutligen alldeles utsinade. Detta väckte . allmän förvåning. Skogstjenstemännen sökte att om möjligt finna orsaken härtill. De gräfde i källornas botten sex fots djupa gfafvar och gjorde borrningar på än större djup. I grafvarne syntes intet spår af vatten, men de visste att furuträdens, liksom äfven de fordna ekarnes och björkarnes rötter trängt sex fot eller mera ned i jorden. Vid borrningarne upptäckte man tvenne lägre varande vattenlager, hvaraf det ena var ganska betydligt. Man slöt nu till att detta vatten förr gått högre upp och derigenom underhållit källorna; men huru vattenytan genom trädens växt blifvit lägre, var en fråga, som man hvarken då eller-nu kan besvara tillfredsställande. Emellertid står det faktum fast, att de träd, som höra till pinusklassen, utöfva ett förtorkande inflytande på jordmånen, och med anledning af detta faktum i skogen vid S:t Armand har man framhållit den erfarenheten, att många ler på Frankrikes sydvestra kust blifvit uttorkade och förvandlade till lunder, i det man deras bräddar planterade granar och framryckte med planteringen alltefter som vattnet vek tillbaka.