grönt, men så tycktes ej vara fallet här, ty stora röda pölar af blod från dessa varelser sågog nästan hvar man kom fram, En tattarö körimer förbi en annan. För att betyga hvarandra sin vän skap, helsa de hvarandra på följande sätt: den ena tar ett krokigt jern, ungefär ett sådant som s0tarne begagna sig af, och hugger dermed sin stallbroder i armen, så att hela rockärmen rifves upp och ett stycke af skjortan får göra sällskap. Den helsade besvarar helsningen med att framdraga en lifrem, försedd med en försvarlig jernsöljas hvilken med ett sådant eftertryck appliceras mot den andres öra, att detta, liksom afskuret med en knif, hänger ned åt kinden. Härefter skiljas de båda fossarne åt, den ena för att hos en kakmaädatis å lagad sin söndriga rockärm, den andre för att hos en qvacksalvare få hopklistradt sitt söndriga öra. Ett stycke längre bort brottas en karl med åtta eller tio stycken dylika gökar som de båda ofvannämde, men här går det rysligt till. Händer, knutna omkring blixtrande knifvar, höja och sänka sig öfver den olycklige, hvilken snart dignar till marken, utmattad af blodsförlust från flera gapande sår. Pulsådern å hans ba ärm är afskuren och näsan hänger ned på hakan. Omsider uppgaf. den olycklige andan. Det var en den mest ol yggliga scen man kunde se. Äfven sedan den mördade var utan lif, fortforo -bofvarne att plan: tera sina knifvar i hans kropp: Em liten välgödd länsman med ett par fjerdingsmän försökte visserligen skingra slagskämparne, men blefvo af dessa handlöst vräkta undan. Man kunde räkna omkring 50 st. mer eller mindre illa tilltygade personer å marknadsplanen, och å ett ställe kom äfven en revolver i dagen. — Också en matsedel Eugåne TArnoult, korrespondent för franska tidningen Patrie under förmälningshögtidligheterna i Stockholm, berättar om en middag, som han intagit hos portugisiska sändebudet vid svenska hofvet, hr Soto Mayor, och hvarvid serverades: Soppa med hippopotamusfrikadeller, haj från Cuba, leopardbakpart, tryfferad peruviansk lama, giftig orm-frikas med mousserande terpentin och till sist tigerstek från Ben galen med sillerigallat, Söm mellanrätter serverades savarin och kokande is och som desert saltade bonbons. — Skall denna matsedel gälla för en qvickhet, må vi bekänna, att den är väl tarflig, skall den deremot visa hvad en pariserkorrespondent kan bjuda sina så snart han är utom Frankrikes gränser, är den icke så illa hopsatt. — Ny upptäckt i Pompeji. Tidningen Pungolo, som utgifves i Neapel, talar om en ytterst vigtig upptäckt, som gjorts i Pompeji. Man har nemligen anträffat en målning, som föreställer cirkus i Pompeji sådan den var kort före stadens förstöring. Man ser af denna målning, att amfiteatern var planterad ned träd. Målningen har just icke något konstnärligt värde, men desto mera ett historiskt. Den framställer en strid mellan invånarne i Nocera och Pompeji, i hvilken, såsom skriftställare från den tiden omtala, flera hundra menniskor omkommo. Man ser äfven på taflan i närheten af cirkus en stor byggnad, om hvilken man hittills icke haft den ringaste kännedom. Kommendören Fiorelli ämnar oförtöfvadt låta anställa de ifrigaste forskningar efter denna byggnad. Nämda målning har förts till museum, der den med första skall offentligt utställas. — Billiga hästar. För kort tid sedan erbjöd en rysk köpman kejsarinnan af Frankrike en present af fem utsökta hästar, men presenten afslogs, dock med uttryckande af tacksamhet. Saken omtalades helt flygtigt i Paris-bladen, men nu får man reda på rätta sammanhanget, Den stolte gifvaren heter Rumines och eger några guldminor i Siberien, hvilka årligen inbringa honom 10—12 millioner francs. De kejsarinnan Eugenie tillbjudna hästarne vofo af oförliknelig skönhet och skiile varit en prydnad äfven för det pråktigaste stall. Då emellertid etiketten förbjuder suveräner att mottaga detta slag al uppmärksamheter, blef, som gagdt, lir Rumines gåfva tillbakavisad på artigaste sätt, i det man beklagade, att mottagandet stred mot det kejserliga hofvets föreskrifter. Ryssen ville emellertid ej låta afvisa sig på detta sätt och tillbjöd sig derför att till kejsarinnan sälja hästarna för fem centimer pr stycke. General Fleury fick i uppdrag att ordna denna grannlaga fråga, men fann naturligtvis det låga priset alldeles oantagligt, och efter att ha besett hästarne föreslog han en passande betalning för dem. Den djupt kränkte ryssen afvisade tillbudet med den förklaring att ban inte var någon hästbandlare, och lemnade genast aris. BT SST As ln letldg 37 re rn SRS lg Ryd artnr