I Strengnäs läroverksbibliotek har af ålder, eller åtminstone sedan längre tid tillbaka än 1846, funnits en liten oansenlig volym i nött och smutsigt pergamentband, hvilket .synbarligen följt med boken ända från tiden för hennes utgifvande, att döma af åtskilliga Jnamnteckningar och årtal på permarnes inre sidor. Länge har hon undandragit sig uppI märksamheten, och först nyligen har den niI tiske bibliotekarien på stället, dr J. O. Ponten, närmare granskat henne; ty — hvad som är ett mycket svårt lyte hos en bok — hon saknar titel och en stör del af första arket. Redan Töfvertygad om arbetets märklighet, har dr Ponten meddelat sig med en annan bokälskare, och som resultat af deras förenade undersökningar framgår, att ett förut af våra forskare okändt och i flere hänseenden märkligt dramatiskt arbete vunnits åt vår äldre vitterhet. I anseende till bristen af titelblad kan arbetets ursprungliga titel ej med visshet anges; men af ett uttryck i de båda lyckJigtvis bevarade slutbladen af dedikationen kan slutas, att det hetat ungefärligen: Andelig Jwlafrögd och gode nyie Tijdender, om then lille Jesu, och nyfödda Juda Konungen i en Comoedia; löpande kolumnrubriken är Juwle (eller Jwla-) Comoedia. Tillegningsskriften, som varit stäld till några författarens befordrare och befordrerskor är daterad Warnemynde Skantz then 1. Maij Anno 1639. och undertecknad af Laurentius Oest. Hastadius Vasb. Concionator Castr. Hvem denne man varit, har ännu icke hunnit närmare utredas. Så mycket är emellertid visst, att han 1639 var fältprest (concionator castr.) på Warneminde (vid Rostock), att han tillhörde en vestgötaslägt från Vadsbo härad (Vasb.); samt att en Jonas Petri Hastadius, således en af samma slägt, blef kyrkoherde i Hassle (af norra Vadsbo kontrakt) 1639, dog 1677 och var stamfader för slägten Hasselgren, i det hans tre söner antogo detta namn. Utom de två opaginerade dedikationsbladen (Aiiilj och Av) finnas arken B—G eller sidorna 7—99, innehållande slutet af prologen, som sålunda äfven upptagit de sista bladen af A, hela julekomedian samt epilogus fullständigt; det blanka bladet G 8 saknas dock. Trycket hänvisar på svensk press, samtidig med dedikationens datum. En närmare jemnförelse skall väl ange hvilken. Märkligt är att åi den egentliga komeditexten öfverallt är schwabach, medan det öfriga (äfven ä, ö) är vanlig fraktur. Forär vanlig liten oktav, trycket ganska godt. Hvad nu innehållet beträffar, kan stycket, författadt på vers, närmast betecknas som tillhörande mystörens, art. Defem akterna afhandla hvad som tilldragit sig före och strax efter Kristi födelse, äro allt igenom hållna i uppbyglig ton och syftning samt i margen späckade med anföranden af bibelställen. Vi bifoga en kort öfversigt af akternas innehåll, efter författarens egen ledning, för att ge ett begrepp om det helas anläggning och anda. Första akten. Gud fader klagar öfver menniskans syndafall; hans egenskaper, sanning, rättfärdighet och barmhertighet, afhandla äfven frågan sinsemellan och inför Gud fader, gom slutligen lyssnar till barmhertighetens råd att låta sonen frälsa menniskoslägtet. — Andra akten. . Qctavins Augustus omtalar, att han vill beskatta hela riket, — Josef och Maria besluta sig att resa till Bethlehem, och de taga in der i stallet. — Tredje akten. Kristi födelse förkunnas för herdarne, hvilka bege sig på väg ch träffa det nyfödda barnet, samt omtala ör Josef öch Maria sin enoglasyn; den senare lofprisar Herren, — cDiefflarna ängzlas och söria öffver Christi födelse,, en af styckets roligaste och originellaste scener, — Fjerde akten. De vise männen rådpläga om den nyg stjernan och sluta ar henne att Messias). är kommen. JFemte akten. Herodes kla-1 gar öfver den nyfödde jodakonungen och rådfrågar presterna. De vise männen besöka Jerpsalem och förundra sig öfver dess herr-. lighet, Herodes träffar dem, samtalar om den nyfödde, lofvar dem vigyisare och annat . på resan. De vise männen fören sijernan ur sigte, men återfinna henne, helsa Maria, Josef och Messias samt offra barnet skänker, fver Maria förundrar sig; och aefter tade ärander biuda the Valet och godh: ; b Å Som man af detta innehåll lätt finner, ärj! stycket svenskt original, hemtadt direkt ur Nya testamentets berättelse och ur författarens teologiska vetande. Det röjer delvis förtrolighet med den utvekling skådebanan: redan vid denna tid vunnit; och versifikatio-: nev utmärker sig genom en ovanlig renhet, enkelhet och ledighet. Bäst är författaren der hvarest den religiösa känslan får i lyrisk värme frambryta hos någon af de talande. Så t. ex. begynner Caspar (en afls de vise männen) sitt tal till Messias (vi modernisera stafsättet). O, hjelte och fridfurste hög, Du hjertat mitt intill dig bög (—bhöj) Och tungan min regera så a Att hon dig värdigt prisa mål Det är sant, jag är stoft och mull, Dock är jag likväl fröjdefull. Öch gåsom hjortep ropar fast Och skyndar sig alt med en hast Dit som han friskt vatn finna mår, Dermed han törsten släcka får: Rätt äfven så-stod till med mig För äp jag nu fick skåda dig. Du äst Guds faderg ädla ord, Dig hörer bimmel till pch jord; Och hvad som deri finnas c Är ditt, du sanne Gud och man. Hvarför pre ej behöfvas det. e Att man ditt höga majestät 1 En sådan skänk till handa bär ; Som utaf jorden samlad är. 0. 8. Vv. Stycket är för öfrigt ett af de mer om: E 1 attande för sin tid och lemnar ett intressant bidrag för bedömandet af vår dramatiks ståndpunkt under det ifrågavarande tidskiftet, el-; er tiden närmast före Stiernhielm, — Af Memiskoslägtets kulturhistoria, af G.)V Friedr. Kolb, öfversatt af Joh. Alftkan, har!g ryligen fjerde häftet utkommit. Författaren li ;ysselsätter sig här fortfardnde med romarned